En uppdragsgivare till mig berättade hur trött han var på att få höra att han alltid var så ”snäll och vänlig”. Det fanns ofta en negativ och kritisk underton i budskapet om att han var ”mesig” och alldeles för lätt böjde sig för andras åsikter och uppfattningar. Nu hade han möjlighet att söka ett nytt jobb på företaget men hade fått höra att det var tveksamt om han skulle få det för han var ju så ”snäll och vänligt”.

Min uppdragsgivare talade med en lågmäld röst och stor inlevelse. Hans kroppshållning var något hopsjunken. Jag frågade honom hur han besvarade kritiken. Han berättade att han brukade gå i försvar och säga att det inte alls stämde, att han minsann också kunde ”ta i”.

När han berättade detta för mig gjorde han det på sitt mjuka och fina sätt som jag kommit att uppskatta så mycket. Framför mig satt en genuin människovän som hade en ödmjuk inställning i mötet med andra människor och med deras värderingar.

Jag kom att minnas en återkoppling jag själv fick för många år sedan när jag var ung och relativt nyanställd på LO. En av organisationens mest erfarna arbetsmarknadspolitiska ombudsmän sa till mig: ”Du är nog bra du. Men du skulle behöva gå en tuffa-till-dig-kurs och vässa dina armbågar. Annars håller du inte i den här organisationen.”

Vi samtalade vidare, jag och min uppdragsgivare, om han skulle kunna göra på ett annat sätt än att gå i försvar och utan att försöka spela teater med att ”ta i”. Vi kom fram till att han i stället skulle bejaka andras återkoppling. ”Ja visst, jag är en snäll och vänlig person. Det är jag för att jag tror på vänligheten även i mer besvärliga situationer.” Han fick öva repliken framför mig några gånger och jag märkte varje gång han drog den hur hans röst blev mer och mer kraftfull och hur han rätade på ryggen. ”Men jag kan också på mitt sätt säga ifrån och sätta gränser för vad som är ok och vad som inte är ok” var nästa replik. Och han övertygade mig.

Det finns ett australiensiskt ordspråk: ”Varför ska man vara normal när man kan vara sig själv?” Jag kopplar ordspråket till Buddistisk filosofi som säger att ”förändring inträffar inte när jag försöker förändras utan när jag accepterar att jag är den jag är”.

På många arbetsplatser finns en norm att man ska ”ta i”, framför allt om man är chef eller arbetsledare. Det skapar stundtals ett obehagligt arbetsklimat som tystar och i värsta fall leder till dålig produktivitet och till onödiga sjukskrivningar. Alldeles för många försöker vara ”normala” och gör på så sätt både sig själva och andra en otjänst. Så jag vill slå ett slag för vänligheten. Det lönar sig att vara sig själv. Även om det finns risk för att uppfattas som ”mesig”!

Ulf Grundel

PS. Hur gick det för min uppdragsgivare? Jo, han fick jobbet och han är uppskattad både av sina chefer och av sina medarbetare!

 

Ulf Grundel är konsult och forskare med inriktning på arbetsliv och arbetsvetenskap. Han har bl.a. erfarenhet både som anställd och som konsult från LO och LO-förbund. 2006 gav han tillsammans med Jeanette Olsson ut boken ”Det fackliga ledarskapet ur ett LO- och TCO-perspektiv” på Kommentus förlag. För närvarande har han uppdraget att leda en utvärderingsprocess av Elektrikerförbundets organisationsförändringar mellan åren 2003 – 2012. Utvärderingen fokuserar framför allt lärande från alla de förändringar som organisationen genomfört under perioden.