Brunnsviks hjärta slår på nytt

[artikelintro]Det värker om ryggen, armarna och benen är stela men det struntar jag i. Brunnsviks hjärta, Bokstugan, slår på nytt om än svagt, nästan ljudlöst.[/artikelintro]

I två dagar har jag tillsammans med tiotalet andra eldsjälar sett till att cirka 50 000 böcker från Brunnsviks bokstuga med tillhörande bokhyllor, bord och boksnurror har fått komma inomhus i gamla Gruvkontorets lokaler i Grängesberg.[/artikelintro]

Att uppleva den stora tillfredställelsen i att rädda ett bibliotek är något av det bästa som en sann kulturvän kan få uppleva. I begynnelsen var ordet.
Men det är en ytterst liten seger i sammanhanget. Vi är ännu många som finner ödeläggelsen av folkhögskolan vid Väsmans strand som en form av vandalisering.

Sedan i somras har folkhögskolebiblioteket legat nedpackat i tre stora fartygscontrainrar på ett industriområde i Roslagen. I elfte timmen kom larmet. Något radikalt måste göras annars riskerade böckerna att mögla bort.
Plötsligt hände något nytt mitt ibland alla eländesberättelser om Brunnsviks huvudman. ABF Nordöstra Storstockholm var berett att skänka biblioteket till Ludvika kommun och även stå för transporten.

Den nye chefen Anders Pettersson kom i fredags med containrarna och ett gåvobrev i handen. Han räckte över det till Ingvar Henriksson, kulturnämndens ordförande i Ludvika.
Det är självfallet med mycket blandade känslor som vi utförde arbetet. Varför fick nedläggningen av Brunnsviks folkhögskola ta sig sådana bisarra uttryck som ett slags modernt försök till bokbål? Mycket har redan gått förlorat, kastats bort för vinden. Hur fuktskadade är alla dessa böcker? Vi kan bara hoppas på det bästa.

Jag har läst på kartongerna, hittat fackförbundens kartonger stå sida vid sida med lyriken, skönlitteraturen och en lång rad samhällsvetenskapliga böcker. Jag plockar upp en roman på måfå. Det är Stig ”Slas” Claesons ”Sekonderna lämnar ringen”, en av hans sista romaner som kom ut för snart tio år sedan. En annan bok är ”Från socialism till välfärdsstat”.
Här finns hela arbetarrörelsens 1900-talshistoria nedpackat, det mödosamma arbetet att försöka bygga ett demokratiskt samhälle med lagar, regler och ett humanistiskt tänkande.
Mina tankar går till alla dem som före oss burit på dessa böcker, som suttit i läslampans sken och noggrant studerat dess innehåll, gjort de där inre resorna i tanken, i flykten, mött andra människor, främlingar, andra världar, som sedan suttit och resonerat med varandra på det där gamla sättet, i en ring runt en lägereld. Diskussionerna har varit livliga, ideologier har skärskådats, filosofi och religion, praktisk retorik. Allt var en gång möjligt för arbetarrörelsen.

I dag ter sig allt fullständigt omöjligt. Varför?
Biblioteket har funnits där för alla, även för dem som gick sin första fackliga grundkurs.
Det är bland dessa böcker och hyllor som kroppsarbetare i flera generationer plötsligt förstått att de i stället skall vässa sin penna och skildra sitt och andras arbetsliv så som det var. Dan Andersson, Stig Sjödin, Birger Vikström, Helmer Grundström är bara några exempel bland många andra.

I boken Svensk Folkhögskola 100 år, redovisade litteraturprofessorn Lars Furuland inte mindre än 340 namn under rubriken ”Blivande författare, publicister och journalister.” Många kom att bli verksamma som kulturskribenter.
Brunnsviks folkhögskolas bibliotek Bokstugan, grundades av Karl-Erik Forsslund. Det var hit bland andra Richard Sandler och Alf Ahlberg skulle komma för att utbilda nya generationer som sedermera skulle få möjlighet att bygga upp den moderna välfärdsstaten. Det skedde utan åthävor, i sammanträdesrum, på knarrande stolar, protokollförda möten.

Det var här som Bokstugans sista bibliotekarie Christina Garbergs-Gunn (1948-2011) fick människor, som tidigare aldrig öppnat en bok, att plötsligt bli läsande varelser. Ja, att själva fatta pennan, ta till orda och prata inför andra.
Jag står på andra våningen och kikar ut över landskapet. Det gråbleka Bergslagen breder ut sig, malmen i jorden finns kvar, i väntan på en ny gruvboom, någonstans finns ekot kvar av hissarna som vandrade upp och ned i de djupa schakten, alla mannars underjordsarbete som skapade välståndet. I dessa lokaler satt tjänstemännen och höll reda på folk, skrev ut lönerapporter, kallade till fackliga förhandlingar, planerade för semestrar, väntade på att helgen skulle komma.

Nu står här arbetarnas ideologiska arv, Brunnsviks hjärta nedpackat i bruna flyttkartonger, hela dess tyngd och arv. Det vill inget annat än följa oss med in i framtiden. Jag hör det sakta slå igen, något har ändå hänt. Vi har tänt en ny låga, en vision.

Ulf Lundén
ulf.lunden@daladem.se