”Nu hoppas jag att vi alla kan glömma det som varit; lägga konflikten bakom oss och bara se framåt!”

Har ni någon gång hört de orden som avslutning på en förhandling eller ett sammanträde? Jag har definitivt gjort det. Och orden har dessvärre kommit ur min egen mun ett antal gånger under åren som förhandlare.

I dag fungerar de som en varningsklocka. Och det finns bara en numera klassisk replik som ringer ännu högre.

Krismöte i Rinkeby Folkets Hus 1992. Lasermannen skjuter invandrare på Stockholms gator och kriget pågår på Balkan. Statsminister Carl Bildt försöker förgäves lugna upprörda och rädda invånare när han avbryts av sin invandrarminister Birgit Friggebo:

”Hallå! Nu tycker jag att vi gemensamt sjunger We shall overcome…”

Det blev ingen allsång. Och det blev heller ingen bra upplösning på Rinkebymötet.

På samma sätt som det, med facit i hand, sällan eller aldrig blev några bra lösningar på de förhandlingar/krismöten som jag deltog i.

Jag saknade både kunskap och fungerande verktyg för att lösa konflikten.
Som förhandlare var jag tränad i två discipliner. Framför allt var så gott som hela min utbildning inriktad på att reda ut rätt eller fel enligt lagbok eller avtal. Det andra var att med hjälp av sunt förnuft och en hyfsad motpart försöka lösa problemet.

Idag förstår jag varför det misslyckades. Det handlar framför allt om synen på vad en konflikt egentligen är och vad den inte är.

Konflikter mellan en eller flera personer handlar inte om rätt eller fel. Bägge parter har rätt från sitt sätt att se på saken.

”Problemet är inte problemet” som en av mina kursdeltagare träffsäkert sammanfattade sina nyvunna kunskaper. Nej, de problem som finns kan parterna gemensamt lösa när konflikten väl är löst.

Konflikten består, enligt det här sättet att se på saken, av två ingredienser. Missförstånd parterna emellan och obehagliga känslor. Det betyder att mer eller mindre fantasifulle antaganden om motparten måste kontrolleras och känslorna ska vädras ut.

Förutsättningen för det är att parterna får tillfälle att under opartisk ledning, öppet prata direkt med varandra. Berätta om de känslor som finns och; kanske för första gången, lyssna på varandra.

Intervjuer, utredningar av experter och förhandlingar genom ombud betyder bara att man gör mera av det som skapat konflikten. Man pratar om varandra och inte med varandra.

Värst av allt är om konflikter hamnar i domstol. Antalet vårdnadstvister ökar just nu i Sverige. Den ene får rätt och den andre får fel. Vad händer då med de obehagliga känslorna? Och vilka nya missförstånd ger de känslorna upphov till?

Och vad händer med barnen…?

PO Bergström

PO Bergström har sina rötter i Dalarna. Han startade sin yrkesbana som valsverksarbetare. Blev klubbordförande, ombudsman på Metallförbundets förhandlingsavdelning, projektledare på LO i Stockholm och lärare på LO-skolan Brunnsvik. Han arbetar sedan ett antal år med utbildning och träning av professionella förhandlare i egen verksamhet.