Jonas Wallin: ”Nu måste LO-kollektivet samla ihop sig – annars käkar andra upp oss!”

2012 års avtalsrörelse rullar på. De kvinnodominerade förbunden har inte riktigt kommit igång. Handels har varslat om strejk.

Det ser ut att bli ytterligare en dålig avtalsrörelse för LO-kollektivet, möjligen halvhyfsad för Elektrikerna och andra, för LO förbunden relativt välavlönade. Men inte mer!

Arbetsgivarna är väl medvetna om vilka vinster de gör på löntagarnas bekostnad om de lyckas.

Självklart kan vi inte fortsätta låtsas att LO fattar ett enhälligt ”Samordningsbeslut” och så sticker industriförbunden iväg och gör upp om sitt så kallade Märke som statliga Medlingsinstitutet inofficiellt upphöjer till lag.

Svenskt Näringsliv jublar och dirigerar sina styrkor med Järnnäve. Arbetsgivarorganisationerna underordnar sig villigt i en så järnhård kollektivistisk anda att hårdföra Sovjetledare skulle gråta av avund.

Arbetsgivarna är väl medvetna om vilka vinster de gör på löntagarnas bekostnad om de lyckas.

När ”Märket” väl etablerats är det näst intill omöjligt att få ut mer. Kanske någon tiondel ytterligare, men inte mer.

Enligt Medlingsinstitutet minskade reallönerna 2011, för första gången på 15 år. Det var tacken för förra avtalsrörelsen. Vi går nu mot kortare avtal vilket för med sig att viktiga branschspecifika frågor inte kan få utrymme i ”promillediskussionerna”.

Fixar man lönerna – inom märket – är det nästan lönlöst att lösa andra frågor om facket inte är beredda att utplåna sig för att ”avräkna kostnaden”. För motparten, som vill försämra, spelar inte avtalsperioden någon roll alls.

Den smått feodala arbetsledningsrätten ruckas det inte på. Mycket vill istället ha än mer.

Parallellt fortsätter kampanjerna under Svenskt Näringslivs dirigentpinne med att underminera fackets roll och riksomfattande kollektivavtal. Vi har till och med fått fenomenet Union Busting till Sverige utöver social dumpning.

Detta samtidigt som arbetsgivarna helt ogenerat kräver att deras rätt att bestämma över arbetsvillkoren ska öka när det till exempel gäller lönesättning, anställningsformer och förläggning av arbetstiden. Den smått feodala arbetsledningsrätten ruckas det inte på. Mycket vill istället ha än mer.

De stora förlorarna med ett splittrat och impotent LO är de förbund som har de största problemen med medlemmarnas löner. Inte minst illa far ”kvinnoförbunden” som sitter fast i ett deltidsträsk som pressar ner lönenivåerna och omöjliggör en utjämning mot männen.

Det är smått perverst att vi har en så omfattande arbetsmarknad där man år efter år accepterar så sönderstyckade tjänster. Vad ger det för signaler för unga som ska välja yrke? Vem vill satsa på en yrkesutbildning där man om man får jobb erbjuds 65 procent och 35 procent-tjänster?

Men är det en kraftfull kamp för att dränera detta lönenedpressarträsk som upptar LO? Samlar LO alla förbunden under fanorna för ”Heltid en rättighet – deltid en möjlighet efter prövning”? Vi orkar numera knappt vara överens om små kosmetiska ”jämställdhetspotter”.

Allianspartierna ser LO:s oförmåga att solidariskt mobilisera facklig kamp och bett i avtalsrörelser. Därför kommer politiska idiotiförslag om att erbjuda unga 75% av ingångslönerna.

De stora förlorarna med ett splittrat och impotent LO är de förbund som har de största problemen med medlemmarnas löner.

De borgerliga småpartierna har ingen som helst skam kvar i kroppen. Varför stannar de vid ungdomar? Varför inte sänka lönerna för funktionshindrade eller utomnordiska invandrare? De har också svårt att få jobb! Med den jämförelsen ser man också tydligt vad de egentligen vill.

Den samlade fackföreningsrörelsen måste rasa mot dessa politiska attacker mot resterna av den svenska modellen och arbetsmarknadens parters rätt att fritt göra upp om löner och avtal.

Har du hört dessa partier, inklusive landets näringsministers parti (C), kräva att direktörerna ska minska sina bonusar, löner och pensionsavtal med 25 procent, för att stärka sina företags investeringssvilja eller soliditet?

Jag har själv suttit med finansminister Borg (M) och arbetsmarknadsminister Engström (M), med vår motpart EIO, i syfte att om möjligt hitta vägar att minska arbetslösheten, inte minst för ungdomar.

Jag skulle snabbt dra mig ur detta om ansvariga ministrar samtidigt deklarerar att lönedumpning ska vara Sveriges vapen mot arbetslösheten.

Jag konstaterar att mina medlemmar inte tänker svälja fler sådana här avtalsrörelser där vi blir gisslan inom LO familjen.

”Enade vi stå – söndrade vi falla”. Klockar klämtar nu för LO. Kan man inte efter kongressen samla ihop sig igen och sjunga ”unisont” står vi inför stora problem.

Jag konstaterar att mina medlemmar inte tänker svälja fler sådana här avtalsrörelser där vi blir gisslan inom LO familjen.

Facket vinner ingen respekt hos de unga om vi mesar omkring med halvkväden medan vi angrips av näringsliv och politik samtidigt som grundvalen – kollektivavtalen – utmanas av domstolar och EU.

”Arbetsgivarorganisationerna underordnar sig villigt i en så järnhård kollektivistisk anda att hårdföra Sovjetledare skulle gråta av avund.”