"Agnes" av Dylan Färemark – del 2



Del 2 – Nora och Tussen
Här är den andra delen av Dylan Färemarks prisbelönta novell "Agnes", som publiceras som följetong i Tidningen Elektrikern.



LÄS ÄVEN:

"Agnes" av Dylan Färemark – del 1


Skrivandet blev Dylans räddningsplanka

"Bokstavsdikter" – av Dylan Färemark



Papperspåsen prasslade återigen i köket, den här gången åkte den över golvet och dunsade till mot sovrumsdörren. Därefter blev det tyst. Sovrumsdörren for igen. Plötsligt fick påsen fart och brakade in i en köksstol. Den välte och när den nådde golvet och gav ifrån sig ett dovt bullerljud, hördes tassar som satte fart ut i hallen.

Sovrumsdörren gled upp igen, den brukade göra det. Ungefär på halvöppet stannade den. Som alltid. Agnes lyssnade, suckade och vände sig om i sängen. Hon somnade om och fick sova i fem minuter innan hon kände något fuktigt som först slickade henne på näsan och när det inte hjälpte, varsamt nafsade.

Agnes vände sig försiktigt om och försökte halvhjärtat låtsas att hon inte märkt något. Hjälpte inte. Fyra tassar klev varligt över henne. Ännu en blöt puss, den här gången mer målmedveten. Väckarklockans digitala siffror visade 7,23. Tussen tittade på henne. Hans blick var full av bus. Agnes visste att han väntade. Hon lade sig på rygg. Tussen klev upp på hennes bröst och började spinna.

"Godmorgon Tussen” viskade hon. ”Tycker du att vi ska gå upp?”

”Kurr, kurr”

”Halv åtta… Varför inte”



"Just låset på grinden orsakade ovanligt mycket diskussioner inom föreningen när det begav sig."



Hon tog på sig tofflorna och gick ut i köket, som befann sig i direkt anslutning till sovrummet. Tussen spatserade före och hoppade upp på diskbänken. Agnes lägenhet låg på bottenvåningen i en radhuslänga.

Längan, som var etthundrasju meter lång och klädd i röda plankor på högkant med vita ramar runt fönstren, var inbäddat i grönska. I alla fall var det så Agnes brukade tänka på vägen hem från jobbet. Uppvuxet och grönt var det hur som helst.

Till lägenheten ovanför gick det en trappa på utsidan. Den hyrde ett företag. Antagligen Ericsson i Kista, reflekterade Agnes för femtioelfte gången och öppnade köksfönstret på glänt. Förresten är det bara japaner där och de håller sig i allmänhet för sig själva.

Från köket kunde man gå ut till altanen och eftersom Agnes lägenhet låg längst ut på längan, var den i princip helt skyddad från insyn. Altanen fanns på baksidan. Förutom det fanns ett mindre vardagsrum och en tre meter lång och trång hall. Salongen, som Agnes kallade vardagsrummet, låg mot framsidan på huset och på samma sida som hallen.

En kortare stenbelagd gång gick till gatan nedanför. Men så mycket till gata var det inte, liknade mest en cykelbana med vägbulor på. Fast en grind vid infarten på gatan fanns det, med ett rött hänglås. Just låset på grinden orsakade ovanligt mycket diskussioner inom föreningen när det begav sig. Till sist vann falangen som var för ett lås. Agnes röstade inte.

Agnes släppte ut Tussen på baksidan och satte fast kopplet i körsbärsträdet.

”Kissa nu” sa hon och det gjorde Tussen, han bajsade också, vilket hörde till ovanligheterna. Tussen gillade inte utedass, föredrog lådan inne. Precis som han föredrog kokt torsk och kattmat framför strömming.

Köket luktade nybryggt kaffe. Brödrosten smällde till och Agnes hällde upp ett glas juice. Lördag, en härlig lördag och vad det verkar, bra väder, tänkte hon och bläddrade upp DN. På radion pratade någon om August Strindberg och sa att han dog för hundra år sedan och att han gick igenom olika faser.

Utan att Agnes tänkt på saken hade hon faktiskt fått en relation till August Strindberg. De flesta av hans pjäser som spelats på Dramaten och Stadsteatern de sista tio åren hade hon med stor glädje tagit del av. Konfrontation och ibland, men bara ibland, direkt på känslolivet. Och ensam, precis som jag, tänkte Agnes och slutade att lyssna.



"Två klarblåa ögon tittade upp under ett rufsigt blont hår."



När hon vickat upp den ångande påtåren hörde hon en röst genom fönsterspringan. Rösten var ung, lät glad. Agnes gissade att den kom från grannen eller gården utanför häcken. Efter en stund, när hon kommit till kulturdelen på DN och med bestämdhet tyckte att den kvittrande rösten var för stark, tog nyfikenheten över. Hon ställde sig upp – måste ändå kontrollera att inte Tussens koppel fastnat, och öppnade altandörren.

”Hej, är det din katt?” sa flickan som klappade Tussen. Två klarblåa ögon tittade upp under ett rufsigt blont hår. Tussen kurrade och strök sig mot flickans ben.

”Ja”

Flickan reste sig upp. ”Vad heter han?”

”Tussen” svarade Agnes.

”Han kurrar hela tiden”

”Ja, hur kom du…”

”Jag kröp genom häcken och vet du, jag ska få eget rum”

”Jaha… det är bra…”

”Pappa är och hämtar första lasset, vi ska flytta hit. Han ville att jag skulle vänta här”

”Här?”

Flickan började fnittra. Hon tog ett steg framåt och kikade in bakom Agnes. ”Bor Tussen där inne?”

”Ja… Vad heter du då?”

”Eleonora men alla kallar mig för Nora”

Agnes, som funnit sig tillrätta med yrvädret som hon plötsligt mött på altanen, förstod att flickan, som hon gissade var runt åtta år, flyttat in i grannlägenheten. Lägenhetens tidigare gäster kom från Turkiet.

Inte visste jag att de sålt, förresten hade jag nästan ingen kontakt alls med dem, tänkte hon. Hälsade ibland, det var allt. Lägenheten var en trerummare på undervåningen, precis som Agnes lägenhet fast med ett rum mer och ett större badrum. ”Hur kom du hit, till min altan?” trevade Agnes, som inte var nöjd med det tidigare svaret. ”Genom häcken, där, där kan man krypa igenom. Vad heter du?”

”Agnes” Hon gick ut, böjde sig ner och tittade in i buskarna. Mycket riktigt, hon såg grannens stenplattor. Tänka sig, det visste jag inte. ”Bor du här själv?” fortsatte flickan.

”Ja”

”Har du inga barn?”

Agnes gick igenom en inre kris. Ett svårt läge som Nora mycket väl la märke till – ska jag ljuga och säga att mina barn är stora… Tankarna gjorde Agnes disträ. Ljuga för ett barn.

”Nej, jag har inga barn, bara Tussen.”



"Hur hon skulle handskas med den ovana situationen, visste hon inte."



Nora tittade på Agnes. Tussen vässade klorna på körsbärsträdet. Agnes flackade något med blicken – varför håller jag på, varför släpper jag inte det där? Vad är det som händer…

”Jag är också ensam. Pappa flyttar hela tiden” sa Nora och vände sig om och klappade Tussen på ryggen. Han sträckte sig mot stammen och vässade klorna lite extra.

”Och mamma?” sa Agnes spontant och ångrade sig direkt. Innan hon hunnit reparera skadan svarade Nora;

”Nej, de har skiljt sig, fast det gör inget för pappa är jättesnäll”

”Jaha ja. Det var bra” sa Agnes och visste inte riktigt hur hon skulle reagera. Att det var bra med snälla föräldrar visste hon naturligtvis, men hur hon skulle handskas med den ovana situationen, visste hon inte.

Nora böjde sig ner och ställde sig på knä och började krypa in under häcken.

”Jag ska hämta en sak, kommer snart”, sa hon och försvann in i buskarna. Tussen följde med tills kopplet tog slut.

Agnes försökte titta över häcken. Den var för hög. Häckens blad var ljusgröna, nyutsprungna och doftade friskt.

”Min norska brudspirea, snart slår dina vita blommor ut i full blom, nästan som nysnö. Hur kommer det här sluta?” mumlade Agnes och gick in. Tussen stannade kvar.

Inget var sig likt den här morgonen. Sommaren stod i farstun men än var det vår, i alla fall vissa dagar. För var dag som gick såg man en förändring mot det bättre, om man gillade sommaren. Det gjorde Agnes. Hon gillade våren också.

Plötsligt ville Tussen komma in. Han krafsade på altandörren. Nu var han hungrig. När han ätit klart gick han och la sig. Agnes satte sig vid köksbordet och funderade. Efter en stund bankade det på altandörren. Agnes gissade att det var Nora och det var det.



"Nora kände direkt att hon gillade Agnes kök. Dessutom luktade det gott."



Agnes sköt ut köksstolen och gick till dörren och vred upp handtaget.

”Hej, får jag komma in”, sa Nora utan att vänta på något svar.

"Nora, vet din pappa om att du är här?” svarade Anges och stängde altandörren.

”Jag har redan frågat och han sa att jag fick” Nora tittade nyfiket på allt i köket, på den gamla radion och apotekarbänken den stod på. På Agnes samling av porslinskatter som stod i ett vitrinskåp som satt på väggen ovanför Carl Malmstenbyrån.

På de gröna tapeterna och på röran som vid varje tillfälle fanns i Agnes kök; kastruller, muggar och glas. Tidningar, reklam och ett fat med knäckebröd. Nora kände direkt att hon gillade Agnes kök. Dessutom luktade det gott.

”Var är Tussen?” frågade hon.

”Han ligger och sover, det gör han alltid när han varit ute. Vill du ha ett glas saft?”

”Ja tack”

Agnes slog upp ett glas päronsaft och tog fram kakburken ur skåpet ovanför diskbänken och öppnade den. Brysselkringlor, drömmar och hallongrottor, som blivit kvar efter Emmas sista besök. Nora tog en av varje sort.

Måste ringa Emma, vi ska ju på teater snart, tänkte Agnes och la på locket. Plötsligt ringde det på ytterdörren.

”Vem kan det vara?” sa Agnes, uppenbart förvånad, ”kan det vara din pappa Nora?”

”Nej, han har åkt ”svarade Nora, som såg att Agnes blev orolig.

Med ens mindes Agnes. Hon tog ett djupt andetag – gårdagens lunch. Nora tittade på Agnes. Hon stirrade ut i hallen. Persiennen var uppvriden i vardagsrummet och vädringsfönstret öppet. Det låg alldeles bredvid ytterdörren. Ville man, räckte det med att luta sig lite grann, så såg man in i köket.

En gardinkappa med gröna blad och smultronblommor på blå botten täckte det mesta av insynen men långt ifrån allt. Genom fönstret hörde Agnes två bekanta röster. Hallfönstret gick det inte att se igenom, inte tydligt i alla fall. Tänk om de tittar in genom vardagsrumsfönstret. Hon drabbades av panik och glömde alldeles bort att sovrummet fanns precis bredvid köket.



"Att de avslöjat henne, eller i alla fall misstänkte att det var något fel, tänkte hon inte underlätta. Aldrig."



Portalen från köket in till vardagsrummet saknade draperi. Agnes blev villrådig. Av all olycka i hela världen som hon just nu kunde komma på fanns det inget värre än att få besök av kollegorna.

I synnerhet inte Gunn och Birgitta.

Att de avslöjat henne, eller i alla fall misstänkte att det var något fel, tänkte hon inte underlätta. Aldrig.

Plötsligt ryckte det i tröjan. Agnes hoppade till.

”Vi kan gömma oss under köksbordet” sa Nora, när Agnes funnit sig.

”Ja… ja varför inte” svarade Agnes och ställde kakburken försiktigt på köksbordet.

”Kom” sa Nora.

”Ja… ja vi gömmer oss under köksbordet, bakom vaxduken, där syns vi inte. Då kan jag berätta en hemlighet för dig”

De hoppade kvickt ner under bordet.

”Varför måste vi gömma oss?” frågade Nora.

Agnes, som var innerligt trött på sin lögn, även om hon aldrig tänkt avslöja den, svarade; ”Jag har ljugit för mina arbetskamrater.”

”Är det hemligheten?”

”Ja”

”Varför?”

”Jag kände mig utanför, ensam och då sa jag att jag hade två barn”

Nora funderade en stund, tittade intensivt på Agnes och sedan sa hon; ”Är det dina arbetskamrater som ringer på dörren?”

”Ja, jag tror det”.



"Vad det stod på insidan gick knappt att se, men hon läste 'Annika Susanne, kärlek i Sala'."



Tussen, som vaknat av allt bestyr, gick in i köket. Han betraktade förvånat Agnes och Nora när de gömt sig under bordet. Därefter satte han sig ner och började tvätta sig med ena tassen. Studerade man honom noga verkade det som om han inte låtsades om tokarna bakom vaxduken. Där gick gränsen.

”Tussen, kom Tussen” viskade Nora och kikade fram. Han avslutade, lät Nora hållas en stund och lyssnade ointresserat på hennes lockrop. Sen reste han sig sakta upp och började gå, och även om svansen rörde sig fram och tillbaka, gick han till henne.

”Nu tror jag de har gått” sa Agnes och smög upp. Hon tassade fort iväg till vardagsrummet och kikade. Mycket riktigt, konstaterade hon, det var Gunn och Birgitta. Nu var det på väg till Kista. Hon såg dem på gången utanför.

Försiktigt vinklade hon ner persiennen. Kakburken fick stå. Nora klappade Tussen. De var fortfarande kvar under bordet.

”Titta”, sa Nora och höll ut handen utanför vaxduken.

”En ring” sa Agnes.

”Ja”

Agnes tog den och gissade att det var en vigselring. ”Äkta guld?”

”Jag har också en hemlighet” viskade Nora, knappt hörbart ”vi kan ha en hemlig klubb tillsammans”.

Agnes avvaktade och snurrade på ringen. Vad det stod på insidan gick knappt att se, men hon läste Annika Susanne, kärlek i Sala.

”Mamma är i himlen, fast jag säger att de skiljt sig”.

”Är det här din pappas ring?”

”Vet inte. Tror det, fått båda” Agnes gav tillbaka ringen.

”Om du vill kan du fika under bordet. Tussen kan få mjölk i en skål. Så kan ni fika tillsammans”.

”Ja, det vill både jag och Tussen, eller hur Tussen?”

”Kurr, kurr.”

Dylan Färemark

(Novellen om Agnes fortsätter i nästa nummer av Elektrikern.)

 
2018-11-08 09:00:13