"Lundell är ingen bitter gammal gubbe"






"Vardagar" av Ulf Lundell
Utgiven av Wahlström & Widstrand



"När många andra bytte ideal och politisk hemvist stod han kvar i samma mylla byggd på peace, love and understanding", skriver Ulf Lundén.

Ulf Lundell skapar svarta rubriker på nytt. Ur hans nya stora tegelsten till bok "Vardagar", som omfattar 638 sidor, har kvällstidningarna ryckt loss några elaka rader om programledaren och dansbandssångerskan Lotta Engberg. Folk går förstås bananas på sociala medier.

[caption id="" align="alignright" width="218"] Bild: Wahlström & Widstrand[/caption]

Förvisso onödiga formuleringar men den som följt Lundell genom decennierna vet att han aldrig har strävat efter att vara folklig och tillgänglig för olika allsångsprogram i televisionen. Han var ju också en i allra högsta grad orsaken till fittstimdebatten på 90-talet.

Det är verkligen synd att de där raderna ska förstärka den slappa och ytliga mediebilden av Ulf Lundell som en bitter och grinig gammal gubbe. Han är betydligt mer mångfacetterad än så.

LÄS ÄVEN: Ulf Lundén: "Martin Luther King älskade ett Sverige som SD föraktar"

Först och främst har han alltid varit en outsider. En person som inte hör hemma i någon krets alls och absolut inte i den akademiska världen. Han sitter heller inte på några höga hästar.

Lundell håller sig till Jantelagen. Han skriver bland annat: "Upprätthåller min bestämda åsikt att jag är fan ta mej inte bättre än nån annan."

Nå, "Vardagar" följer till form och innehåll den stora tegelstenen "Frukost på en främmande planet" som kom ut 2003. Då sade Lundell att det var en roman. Det gör han inte med sin nya bok. Han skriver dagbok kort och gott, det massiva ordflödet består.

Han är gammal, ska fylla 70 nästa år. Vi möter en Lundell som precis genomgår ännu en skilsmässa. Han får också snart besked om att hans första hustru Barbro, modern till de tre äldsta barnen, har tagit livet av sig.

Det djupt personliga och sorgesamma ämnena blandas med vardagssysslor, läsande, skrivande, musiklyssnande, grubblerier över människans existens, goda och dåliga tider som flytt. Lundell följer med i nyhetsflödet, kommenterar terrorattacker, Trumpisterna, #metoo-kampanjen, krisen i Svenska Akademien, politiska utspel, skänker 500 kronor till en tiggare utanför Ica-butiken, städar huset, noterar fågellivet, årstidernas växlingar med mera.

Han skriver om de unga åren, familjebildandet, den stora framgången med framför allt debutromanen "Jack" och sedan den påföljande artistkarriären. En ung person som tillskrevs en roll i offentligheten och som samtidigt blev både rockskribenternas och publikens stora kelgris.

Hur allt kulminerade med skivan "Öppna landskap".

LÄS ÄVEN: Ulf Lundén: "En respektfull hyllning till arbetaren"

Nej, han ville aldrig bli folkkär. Utgångspunkten var ju den rakt motsatta. Lundell slog sig fram från ett djupt underläge, en outsider som hade hjärtat i hippierörelsen och inte i den maoistiska politiska vänstern. Han var en ung röst kommen från arbetarklassen.

Ulf Lundell är rent ut sagt förbannad på nyliberalismen och den stora nedmonteringen av välfärdssamhället. Han skriver att dagens liberaler är den värsta sortens romantiker. Lundell konstaterar att han bor i SD-land (Skåne) och funderar på att fly landet om Allianspartierna vinner valet i höst.

Hans politiska hemvist är en "fungerande socialdemokrati lite kapitalism, lite socialism, det är så gott vi kan." De religiösa fanatikerna, islamister och den kristna högern, får sig en kraftfull känga.

Lundell kämpar med låtskrivandet, funderar på en ny turné, arbetar i ateljén. Alkoholen är tillbaka. Han dricker företrädesvis rosévin, ensam igen, ingen eller ytterst liten kontakt med barn och övrig släkt. Men han har betalat för sig, vill förklara sig men några riktigt klara svar varför det har gått som det har gått på det privata planet får vi inte.

I en tv-intervju för tiotalet år sedan sade han att han hade en god relation med sina barn. Så är det inte längre. Nu har Lundell bara kontakt med den yngste sonen.

LÄS ÄVEN: Ingemar E. L. Göransson: "Arbetarrörelsen har svikit sin kulturpolitik"

Dagens litteraturklimat har han inte mycket till övers för. Det är för trångt och akademiskt. "Hela litteratursfären känns som damig bokklubb i dag."

Han konstaterar att Jack Kerouac var en klassisk arbetarförfattare, skrev från samma tradition, i upprorsstämning och underifrån, ungefär som han själv. På ett ställe överraskar han mig och jag blir genast nyfiken på att veta mer.

Lundell skriver nämligen att han önskar att han kunde vara Werner Aspenström eller PO Enquist, "relativt hemmastadda, vi har eller har haft verkligen några enastående författare i det här landet."

Lundells prosa har sitt till synes enkla tonläge. Han vill inte tukta eller skära ned. Lundell söker sig framåt i ordmassorna till någon slags försoning med livet. Han är på sätt och vis fast i det förflutna och oroar sig samtidigt för framtiden. Här finns inga tankar om att fånga dagen.

"Vardagar" kan läsas som ett slags testamente över 50-60-talsgenerationen och den tidsanda som rådde när ungdomsrevolutionen briserade och välfärdsstaten började att ta form. Nu är vi många som står här och är främmande inför varandra.

LÄS ÄVEN: David Fernhed: "Macken gör mig inte besviken"

Lundell förblir dock en mycket välbekant person, en inspirerande kraftkälla som gick före och visade vägen för många andra att det gick att skriva utan en enda akademisk poäng i CV:et. När många andra bytte ideal och politisk hemvist stod han kvar i samma mylla byggd på peace, love and understanding.

Där står han än – lika levande nu som då.

Ulf Lundén
ulf.lunden@mittmedia.se

2018-07-18 10:00:21