• Foto: Tomas Nyberg

2019-07-02

KRÖNIKA

”Fienden är inte invandraren, flyktingen, arbetaren från annat land – fienden är dem som sitter på kapitalet, dem som idag skriver ’berättelsen’ och lyckas ställa arbetare mot arbetare”, skriver Ingemar E L Göransson.

Jag förstår inte jublet och de lättade suckarna efter EU-valet. Jag gör det bara inte. Endast 30 procent röstade på de partier som ska stå för arbetarrörelsens värderingar. Just det – knappt var tredje röst!

Innebär det att 70 procent vill se en politik av ökad ojämlikhet, ökade klassklyftor, mer och fler orättvisor, sämre villkor för barns uppväxt längre ner på klasstrappan, villkorad sjukvård där privata försäkringar inte behovet prioriterar, mer främlingsfientlighet osv?!

Nej, det tror jag inte. Eller rättare sagt, det är jag säker på.

Men när inget parti står med en tydlighet för en politik som ska leverera motsatsen där klassintresset, arbetares rättigheter, mindre orättvisor, där människor behandlas och möts som jämlikar, där pengar och förmögenhet inte ges förmåner på övrigas bekostnad så blir högerpopulismens världsbild med det dess välfärdsnostalgi och syndabocksteori som utgör den bild människor tar till sig.

Det är hög tid, till och med fem i tolv, för arbetarrörelsens etablerade partier att lämna identitetspolitiken bakom sig och glömma drömmarna att högerns framfart kan stoppas med hjälp av adopterandet av nyliberal politik.

LÄS ÄVEN: MP ökade och S tappade: Så röstade LO-väljarna i EU-valet

För några veckor sedan publicerade Arbetet nya siffror angående den fackliga organisationsgraden, det vill säga hur stor del av arbetskraften som är fackligt organiserad. Några dagar senare publicerade Expressen specifika opinionssiffror om de politiska sympatierna inom LO-kollektivet.

Både uppsättningar av siffror och procent borde väcka eftertanke och oro hos facklig ledningar, på LO-borgen och inte minst hos den socialdemokratiska partiledningen.

Om vi börjar med den fackliga organisationsgraden så visar LO:s egna siffror ett ras från 77 procent 2006 till 59 procent 2018. Det har accelererat det senaste årtiondet med ett tapp på 11 procentenheter – från 70 till 59 procent.

Även på tjänstemannasidan har det varit ett tapp, fast under samma tioårsperiod ligger den stilla på 72–73 procent (2006 var det 77 procent som LO). Värt att notera är att HRF har endast 30, Handels 50, tidigare så starka Byggnads 62 medan Transport har 57 procent i organisationsgrad.

Det finns all anledning att kritiskt fundera över orsakerna. Två viktiga orsaker, vilket är min uppfattning, är den nyliberala politiken som slagit hårt främst mot LO-yrken med bortfall av jobb, rationaliseringar och alltfler otrygga anställningar.

Men också framväxten av en underklass, det forskaren Guy Standing kallar ”prekariatet” – kort; vår tids daglönare, sms-jobben, timvikariat och så vidare. Antalet människor med helt otrygga anställningar växer i förhållande till den övriga arbetarklassen, och de är ofta oorganiserade och/eller svårorganiserade.

Men också några som facken inte alltid ser som möjliga att organisera. Man kan jämföra inställning som först fanns inom IF Metall i början på 2000-talet när det gällde bemanningsföretag, som sedan har ändrats. De ska organiseras, exempelvis på Volvo Cars. Och så blev det.

LÄS ÄVEN: ”Reformisterna står för ett välkommet uppvaknande”

Men vad innebär det när de politiska opinionssiffrorna visar att SD snart är ifatt (S) inom LO-yrken? Enligt Expressen har (S) 32 procent medan SD klockar in på 27 procent av sympatierna. Inte bara att SD ökar oroväckande utan att Socialdemokraterna tappar snabbt.

När endast en tredjedel av de LO-organiserade (eller inom dess avtalsområden) sympatiserar med partiet blir det omöjligt att upprätthålla det nära samarbetet med och stödet för Socialdemokraterna. En sådan utveckling skulle inte bara riskera partiets existens utan skulle också ställa två miljoner arbetare utan direkt politiskt inflytande.

LO och dess förbund skulle riskera att tappa än mer relevans med en än sämre organisationsgrad, då inga politiska reformer skulle kunna levereras. Vi kan konstatera att LO och facken faktiskt har misslyckats med att avslöja SD som de falska arbetarvänner de är.

Vi ser hur missnöjet växer efter närmare tre årtionden av nyliberal politik och dess konsekvenser. Pensionsuppror, bensinuppror, undersköterskeuppror, bostadsuppror och så vidare.

Alla berättigade protester mot konsekvenserna av den förda politiken, men där det i vissa fall inte varit progressiva krafter som dragit slutsatserna utan till och med fått se dem ”kapade” av högerpopulister.

Fienden är inte invandraren, flyktingen, arbetaren från annat land – fienden är dem som sitter på kapitalet, dem som idag skriver ”berättelsen” och lyckas ställa arbetare mot arbetare, heltidare mot deltidare, infödd mot invandrad, sämre bemedlade mot fattiga.

Men när ingen berättar detta, utan det är högerpopulismens ”berättelse” som blir det som fäster, är faran akut.

LÄS ÄVEN: Johnny Ekdahl: ”Reformisterna – ett hopp för S”

Den mandatperiod vi befinner oss i kan bli socialdemokratins svanesång. Att regera är inte det viktigaste utan vilken politik man står för och vilka visioner och ambitioner man har. 2022 och valet om tre år blir ödesåret.

Hur ska socialdemokratin med någon som helst trovärdighet kunna gå till valet efter fyra år av administration av nyliberal politik – och kanske till och med på budgetar dikterade av en borgerlig majoritet i riksdagen, som inget hellre vill se än att socialdemokratin kollapsar och med det att den fackliga rörelsen helt förlorar sin politiska stämma?

Det finns därför all anledning att ta siffrorna ovan på allvar – inte liknöjt konstatera dem, rycka på axlarna och hoppas på bättre tider. Det blåser inte över utan det måste ske en total omläggning av politiken och ett övergivande av den defensiva inställningen.

Det är dags att ta strid, väcka liv i konfliktgenen och sluta att välja det minst dåliga. Reträtternas strategi har visat att den leder till nederlag och inget annat. Tjugofem år och mer räcker och blir över. Vad vi behöver är en reformistisk vänsterpolitik grundad på klassintresset – ett uppbrott från mardrömmen vi befinner oss i.

När den socialdemokratiska partiledningen i sin självgodhet är nöjd över att nederlaget inte varit större i EU-valet måste jag konstatera att de inte förstått något. Att de inte kan tyda ”the writing on the wall”.

När Vänsterpartiet stampar tjurigt i golvet för att de missade det andra mandatet visar det att inte heller de har förstått allvaret.

Den fortsatta marschen mot arbetarrörelsens partiers marginaliserande 2022 högerns maktmonopols övertagande och de sista resterna av välfärdsstatens bortvittrande är ett faktum och tyvärr oundviklig.

Eller…?

Ingemar E L Göransson

Maila artikeln Skriv ut artikeln
Mer Åsikter

Anna Norling: ”Vi måste samarbeta över gränserna”

KRÖNIKA ”Arbetare måste samarbeta över gränserna. Vi måste sluta att se andra arbetare som våra motståndare”, skriver Elektrikerns redaktör Anna Norling. Arbetsmarknaden är global. Vi arbetar över gränserna. Vi får kolleger som är uppvuxna i andra delar av världen. Det är i grunden något positivt.

Sven Höckert: ”Vikten av kollektivavtal med utländska företag”

DEBATT ”Ingen på Svensk arbetsmarknad tjänar på denna typ av snedvriden konkurrens och dumpning av den Svenska modellen”, skriver Sven Höckert. Avtalsteckning med utländska företag är inte lätt och oftast anser de bara att facket är något ont och att det inte finns någon skyldighet att teckna kollektivavtal i Sverige.

”Vi ska inte behöva riskera vår hälsa”

DEBATT Det dör fler i arbetsplatsolyckor än i skjutningar här i landet VARJE ÅR. Ändå finns det partier som vill minska på arbetsmiljöinspektörer och försämra våra villkor på arbetsmarknaden, bara för att företagen ska kunna tjäna några kronor till.

Hans Andersson: ”Almedalsveckan – en fars i lobbyism”

KRÖNIKA ”Folkviljan lyser nog med sin frånvaro i Almedalen. Visst förekommer det politiskt käbbel, men mest äts det gratissnittar och dricks rosévin”, skriver Hans Andersson, ombudsman Östergötland och Södermanland. Besökte Gotland sista helgen i juni under sommaren, det var vackert så det förslår.

Claes Thim: ”Vilket århundrade lever Svenskt Näringsliv i?”

DEBATT ”Så fort det är dags för avtalsrörelse så ska de måla upp en bild om hur dåligt det går för Sverige och konstigt nog är de alltid vi arbetare som ska stå tillbaka”, skriver Claes Thim.

Sofie Eriksson: ”Varken bensinuppror eller klimatångest är på skämt”

KRÖNIKA ”Det är inte konstigt att människor blir förbannade. Saker har tagits ifrån folk under lång tid utan att ett så kallat ’effektivt alternativ’ funnits på plats”, skriver Elektrikerns krönikör Sofie Eriksson.  Föröka er innan döden. Förra årets varma och torra sommar stressade skogarna att producera för apokalyps. Och träden svarade.

Jonas Wallin: ”Industrin ska inte längre få styra löneökningen”

LEDARE ”Eftersom lönemärket i huvudsak sätts i procent så innebär det att löneklyftor ökar. Ju högre lön du har desto mer utväxling i kronor får du”, skriver förbundsordförande Jonas Wallin.  Under hela min tid som ordförande har jag påtalat i LOs styrelse att det så kallade märket, som industrins parter sätter, är för lågt.

Elektrikerns kulturtips #4: Skandaler och hemligheter

Podden: Snedtänkt med Kalle Lind, Om politiska affärer. Det här är underbart nördigt för den som gillar 1900-talshistoria och politiska skandaler. I två långa avsnitt listar programledaren Kalle Lind och statsvetaren Nils Gustafsson sina tio bästa svenska politiska skandaler.

Anton Levein: ”Vem äger marken?”

KRÖNIKA ”Finns det någon fråga, utöver de fackliga frågorna, som jag skulle vilja väcka i Europa så är det den om en europeisk allemansrätt”, skriver Anton Levein. Allemansrätten är en nordisk frihet. Den är bra för folkhälsan och tillgängliggör en enkel semester för den som vill upptäcka miljön utanför städerna.

Johnny Ekdahl: ”Reformisterna – ett hopp för S”

DEBATT ”Jag är övertygad om att Reformisterna är en av de nycklar som kan öka vår påverkan för våra fackliga frågor”, skriver Johnny Ekdahl. På El-Sossens årsmöte så beslutades det enhälligt att vi skulle donera 5 000 kr till S-föreningen Reformisterna, med nedanstående förklaring om varför.

Anna Norling: ”Alla måste förstå vikten av att vara med i facket”

KRÖNIKA ”Det borde inte heller vara så att anställda väntar med att gå med i facket till dess att något väl har hänt. För då är det ofta försent”, skriver Elektrikerns redaktör Anna Norling. Vi fick gå på dan. Och när den 25:e kom så kom inga pengar, och ägaren svarade inte i telefon. Jag pratar med en av Elektrikerförbundets medlemmar i Västsverige.

”Ensam är sällan stark – och det är inte så kul heller”

KRÖNIKA ”Elektriker, snickare, rörmokare och målare har alltid fått samarbeta och samsas om de ytor som finns på ett bygge. Detta ger bra tålamodsträning speciellt om vissa yrkesgrupper eller individer anser att de har företräde framför alla andra”, skriver Per Lawén. Deadlineklockan tickar oroväckande fort. Folk knuffas och trängs överallt för att komma fram.

”Totalt misslyckat försök att göra Almedalen sexigare”

RECENSION ”Det här verkar ha ambitionen att vara House of Cards-smart. Men svensk politik är snarare Benny Hill. Och Almedalen är ett kollo för vår politiska elit”, skriver Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell (som sett tv-serien Den inre cirkeln, baserad på Moderaternas gamle strategs bok I maktens öga).

”Ett elektrifierat Sverige behöver fler kvinnor i el-branschen”

DEBATT ”Låt jämställdhet bli en av de viktigaste frågorna för företagen att jobba med de närmaste åren”, skriver debattörerna.  Sverige står inför en gigantisk omställning med en elektrifiering av stora delar av samhället. Men redan idag saknas uppemot 10 000 elektriker. Branschen är en av de mest ojämställda med bara 2 procent kvinnor.

”Reformisterna står för ett välkommet uppvaknande”

KRÖNIKA ”Det är synd att Reformisterna ses som konkurrenter mot Vänsterpartiet istället för den möjliga vänsterreformistiska allians som kan växa fram ur det som nu sker”, skriver Ingemar E L Göransson. För sju år sedan satt jag på en pub i Soho, London med en pint och vänsterns dagstidning The Morning Star uppslagen framför mig på bordet.