• Ingemar E L Göransson

2019-04-26

KRÖNIKA

”Det är synd att Reformisterna ses som konkurrenter mot Vänsterpartiet istället för den möjliga vänsterreformistiska allians som kan växa fram ur det som nu sker”, skriver Ingemar E L Göransson.

För sju år sedan satt jag på en pub i Soho, London med en pint och vänsterns dagstidning The Morning Star uppslagen framför mig på bordet. Den hade denna dag då på vårkanten 2012 läste jag en debattartikel skriven av Storbritanniens största fackförening Unites generalsekreterare Len McCluskey.

Artikeln som kom att få stor uppmärksamhet pläderade för att fackföreningsrörelsen var tvungen att ta strid om Labour. Att gå in i partiet och driva sina frågor, men också ta drabbningen om poster för att säkra en annan politik än den som den dåvarande ledningen stod för.

LÄS ÄVEN: LO och januariavtalet: En klassisk krisreaktion i fyra faser

Jag tog upp min mobil och ringde till McCluskey som jag hade intervjuat tidigare. Till min förvåning svarade han. Min fråga var given, om han verkligen trodde att det gick att förändra Labour med tanke på Blair-liberalismen i partiet.

– ”Så länge mina medlemmar uppfattar Labour som sitt parti är det min skyldighet att göra allt för att det ska bli så.”

Jag tyckte då att det var en illusorisk ståndpunkt. Hur skulle Blairs parti kunna förändras? Var det möjligt? Den kom efter Ed Milibands katastrofval maj 2015, vilket ledde till att det började växa fram en ny beslutsamhet inom fackföreningsrörelsen att se till att få till ett uppbrott från Blairs nyliberalism.

Jag kommer mycket väl ihåg detta samtal en solig vårdag och vi vet facit idag. Man lyckades – trots att de allra flesta även i den brittiska fackföreningsrörelsen och vänstern tvivlade på möjligheten.

Labour är Europas största parti till vänster och står för en politik som bygger på just samhällsförändring. Labours paroll ”For The Many, Not The Few” har fått ett starkt genomslag, inte bara i UK utan även i andra länder.

Den eklut som engelsk politik genomlider just nu, och som för ögonblicket kväver alla andra frågor, ska inte användas för att betygsätta Labours politik. Brexit har kommit att bli en politisk nattmara för alla brittiska partier.

Men Brexit kommer vad det lider att läggas till handlingarna och när dammet lagt sig, då kommer åter de viktiga frågorna om välfärd, rättvisa och solidaritet att hamna i fokus.

LÄS ÄVEN: Regeringen sparar på äldreomsorgen

Jag lämnade Socialdemokraterna för drygt två år sedan men återvände för några veckor sedan. Orsaken kan sammanfattas med endast ett ord och det stavas: ”Reformisterna”.

Min erfarenhet av Vänsterpartiet efter nära två års medlemskap är att partiet aldrig kan positionera sig som ett arbetarparti och vinna något förtroende hos väljarna på grund av otydlighet och dess alltför myckna räddhågsenhet kombinerat med absurd identitetspolitik.

Det syns också i det att V bara har nio procent av LO-väljarna. Socialdemokraterna har fortfarande 41 procent, vilket dock är ett signifikant tapp från de 53 procent vid valet 2014. Nästan alla dessa partibytare har gått till SD, som fick 24 procent av LO-väljarna 2018.

Partiet brände också alla sina skepp som ett radikalt alternativ som kunde ha uppfångat missnöjet med socialdemokraternas nyliberala politik när det röstade gult och därmed gav grönt ljus för den liberala koalitionen där Socialdemokraterna ska administrera inte bara en högerbudget utan framförallt en nyliberal politisk dagordning som C och L dikterat villkoren för.

Det är värt att påpeka att det med all säkerhet är så att var fjärde LO-väljare inte är rasist eller högerpopulist utan det handlar om förbrukat förtroende när man sett hur välfärden har urholkats och att lönedumpning blivit legio på många arbetsplatser.

Det är uttryck för besvikelse över den förda politiken och inget annat.

LÄS ÄVEN: Per Eklund: ”Viktigt att lyssna på medlemmarna”

Jag säger inte att Reformisternas program är det ideala. Delar av den ekonomiska politiken är tveksam i mina ögon, men det tål att diskuteras. Reformisterna svarar dock på ett behov: en önskan om en tydlig reformism.

Det finns en längtan efter en annan politik som kan bryta den förlamning och uppgivenhet som jag mött inte minst de senaste tio åren. Det finns med andra ord en anledning till att Reformisterna på kort tid blivit en S-förening med över tusen medlemmar och som har många, åter mångt fler följare på sociala medier.

Det är också anledningen till att jag återvänt till mitt tidigare parti som jag tillhörde i över trettio år men kom att lämna. Reformisternas uppkomst kan ses som ett svar på tjugofem år av nyliberalism från och inom socialdemokratin.

Men, faktum är att fortfarande ser en stor del av arbetare och löntagare samma parti som sitt. Det vore därför ansvarslöst att inte ge en sådan strömning sin chans.

Det handlar inte om personliga fördelar som insinuerats från en del debattörer, utan om en genuin vilja att rekonstruera välfärdsstaten. Jag kan givetvis bara tala för mig själv, men alla dem jag talat med har varit ärliga i sitt uppsåt.

LÄS ÄVENJohannes Klenell: ”Därför förespråkar den ekonomiska eliten brexit”

Det är synd att Reformisterna ses som konkurrenter mot Vänsterpartiet istället för den möjliga vänsterreformistiska allians som kan växa fram ur det som nu sker. Det är ett välkommet uppvaknande efter den tunga tid nyliberalismen har inneburit.

Vad vi behöver är att svara på människors längtan efter en rimligare värld – inte ett internt krigstillstånd inom den potentiellt breda vänster som finns idag. En mer politiskt vidsträckt vänster som till många delar väcktes brutalt av Januariöverenskommelsen och högernationalismens eskalerande framfart.

En sådan rörelse måste vara väsentligt mer omfattande och pluralistisk än vad ett enskilt parti kan erbjuda. Det är helt enkelt vår skyldighet om vi menar allvar att förändra världen att göra vad vi kan för att ge människor framtidstron åter, istället för att uppgivet se på när nyliberalismen och högerpopulismen skördar sin draksådd.

Ingemar E L Göransson,
5 mars 2019

Maila artikeln Skriv ut artikeln
Mer Åsikter

Anna Norling: ”Alla måste förstå vikten av att vara med i facket”

KRÖNIKA ”Det borde inte heller vara så att anställda väntar med att gå med i facket till dess att något väl har hänt. För då är det ofta försent”, skriver Elektrikerns redaktör Anna Norling. Vi fick gå på dan. Och när den 25:e kom så kom inga pengar, och ägaren svarade inte i telefon. Jag pratar med en av Elektrikerförbundets medlemmar i Västsverige.

”Ensam är sällan stark – och det är inte så kul heller”

KRÖNIKA ”Elektriker, snickare, rörmokare och målare har alltid fått samarbeta och samsas om de ytor som finns på ett bygge. Detta ger bra tålamodsträning speciellt om vissa yrkesgrupper eller individer anser att de har företräde framför alla andra”, skriver Per Lawén. Deadlineklockan tickar oroväckande fort. Folk knuffas och trängs överallt för att komma fram.

”Totalt misslyckat försök att göra Almedalen sexigare”

RECENSION ”Det här verkar ha ambitionen att vara House of Cards-smart. Men svensk politik är snarare Benny Hill. Och Almedalen är ett kollo för vår politiska elit”, skriver Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell (som sett tv-serien Den inre cirkeln, baserad på Moderaternas gamle strategs bok I maktens öga).

”Ett elektrifierat Sverige behöver fler kvinnor i el-branschen”

DEBATT ”Låt jämställdhet bli en av de viktigaste frågorna för företagen att jobba med de närmaste åren”, skriver debattörerna.  Sverige står inför en gigantisk omställning med en elektrifiering av stora delar av samhället. Men redan idag saknas uppemot 10 000 elektriker. Branschen är en av de mest ojämställda med bara 2 procent kvinnor.

Fredrik B Sjödin: ”Infantil vinkling av en viktig debatt”

DEBATT ”I debatten förs just nu fram en uppfattning att nätföretagen, alltså de företag som äger elnäten, inte har koll på nuläget och framtiden. Det är en felaktig uppfattning”, skriver Fredrik B Sjödin, teknisk expert på Installatörsföretagen.

Johannes Klenell: ”Är samtalsaktivism den nya skrikdebatten?”

KULTURKRÖNIKA ”Det att den ena parten febrilt vill mötas samtidigt som den andra parten stannar i sin extrema hållning. Det gör att den som har ambitionen att mötas sakta men säkert tappar kompassen i sin resa mot vad den tror är halva vägen”, skriver Johannes Klenell.

Jonas Wallin: ”Det vi byggt har börjat krackelera”

LEDARE ”Socialdemokraterna får en kraftig hemläxa! Alla ska med, alla ska delta och det är det samhälle som gör medlemmarna tryggare och lyckligare som ska vara den framtida visionen”, skriver förbundsordförande Jonas Wallin. I en undersökning som presenterades nyligen återfinns Sverige på sjunde plats över världens lyckligaste människor.

Per Eklund: ”Viktigt att lyssna på medlemmarna”

KRÖNIKA ”Att medlemmar får möjlighet till information och möjlighet att uttrycka sin åsikt är oerhört viktigt oavsett vilket fackförbund det gäller. Ännu viktigare är att ansvariga lyssnar på de enskildas synpunkter”, skriver Elektrikerns tidigare redaktör Per Eklund.

Anna Norling: ”Ducka inte – debatten handlar faktiskt om er”

KRÖNIKA ”De som hånar feminism och genusvetenskap ena dagen, har ingen trovärdighet när de andra dagen rasar mot enskilda mäns misshandel av kvinnor. Det är en föråldrad attityd som borde ha grävts ned för länge, länge sedan”, skriver Elektrikerns redaktör Anna Norling.

”Agnes” av Dylan Färemark – Del 6

KULTUR Del 6 Pennalism Här är den sjätte delen av Dylan Färemarks prisbelönta novell Agnes, som publiceras som följetong i Tidningen Elektrikern.

Debatt: ”Las måste vara en lag värd namnet”

DEBATT ”Där är det mycket viktigt att ha en skyddslagstiftning som är värd namnet, och som inte urholkas av AD och en del politiker”, skriver Christian Kutzner. Efter att ha jobbat i närmare 30 år som ombudsman i Hotell och restaurangfacket, även om jag sedan 2016 varit pensionär, har jag en hel del erfarenhet av tillämpandet av LAS.

Johannes Klenell: ”Därför förespråkar den ekonomiska eliten brexit”

KULTURKRÖNIKA ”Brexit handlar alltså inte enbart om ett folkligt missnöje mot en överstatlig elit. Den ekonomiska eliten kan också ha en hel del att vinna på att vara brexitförespråkare”, skriver Johannes Klenell. Så här i brexittider har fokus i svensk debatt främst legat i förklaringsmodeller som handlat om de besvikna väljarnas protest mot EU:s överstatlighet.

Jonas Eriksson: ”Fackföreningsrörelsen – folkrörelse eller försäkringsbolag?”

DEBATT ”Fackföreningar uppfattas idag mer som försäkringsbolag än demokratiska organisationer som driver sina medlemmars frågor”, skriver Elektrikerförbundets centrals ungdomsansvarige Jonas Eriksson. Sverige har mycket att vara stolta över. I år, 2019, firar vi att det var 100 år sedan vi tog ett av de första stegen till att bli ett demokratiskt styrt land.

”AGNES” AV DYLAN FÄREMARK – DEL 5

KULTUR Del 5 Joseph Brodsky Här är den femte delen av Dylan Färemarks prisbelönta novell Agnes, som publiceras som följetong i Tidningen Elektrikern.

Sofie Eriksson: ”Mannen framför mig vågar inte skaffa barn”

KRÖNIKA ”Föreställ dig känslan. Att hela din närvaro ifrågasätts dagligen. Att arbeta hårt med kroppen och ändå ses som en belastning. Att inte våga skaffa barn för att du är så orolig att en liten och skör människa skulle behandlas lika vidrigt som du själv”, skriver Sofie Eriksson. Nej, jag vågar inte skaffa barn. Inte så som det ser ut nu.