• Ingemar E L Göransson

2019-04-26

KRÖNIKA

”Det är synd att Reformisterna ses som konkurrenter mot Vänsterpartiet istället för den möjliga vänsterreformistiska allians som kan växa fram ur det som nu sker”, skriver Ingemar E L Göransson.

För sju år sedan satt jag på en pub i Soho, London med en pint och vänsterns dagstidning The Morning Star uppslagen framför mig på bordet. Den hade denna dag då på vårkanten 2012 läste jag en debattartikel skriven av Storbritanniens största fackförening Unites generalsekreterare Len McCluskey.

Artikeln som kom att få stor uppmärksamhet pläderade för att fackföreningsrörelsen var tvungen att ta strid om Labour. Att gå in i partiet och driva sina frågor, men också ta drabbningen om poster för att säkra en annan politik än den som den dåvarande ledningen stod för.

LÄS ÄVEN: LO och januariavtalet: En klassisk krisreaktion i fyra faser

Jag tog upp min mobil och ringde till McCluskey som jag hade intervjuat tidigare. Till min förvåning svarade han. Min fråga var given, om han verkligen trodde att det gick att förändra Labour med tanke på Blair-liberalismen i partiet.

– ”Så länge mina medlemmar uppfattar Labour som sitt parti är det min skyldighet att göra allt för att det ska bli så.”

Jag tyckte då att det var en illusorisk ståndpunkt. Hur skulle Blairs parti kunna förändras? Var det möjligt? Den kom efter Ed Milibands katastrofval maj 2015, vilket ledde till att det började växa fram en ny beslutsamhet inom fackföreningsrörelsen att se till att få till ett uppbrott från Blairs nyliberalism.

Jag kommer mycket väl ihåg detta samtal en solig vårdag och vi vet facit idag. Man lyckades – trots att de allra flesta även i den brittiska fackföreningsrörelsen och vänstern tvivlade på möjligheten.

Labour är Europas största parti till vänster och står för en politik som bygger på just samhällsförändring. Labours paroll ”For The Many, Not The Few” har fått ett starkt genomslag, inte bara i UK utan även i andra länder.

Den eklut som engelsk politik genomlider just nu, och som för ögonblicket kväver alla andra frågor, ska inte användas för att betygsätta Labours politik. Brexit har kommit att bli en politisk nattmara för alla brittiska partier.

Men Brexit kommer vad det lider att läggas till handlingarna och när dammet lagt sig, då kommer åter de viktiga frågorna om välfärd, rättvisa och solidaritet att hamna i fokus.

LÄS ÄVEN: Regeringen sparar på äldreomsorgen

Jag lämnade Socialdemokraterna för drygt två år sedan men återvände för några veckor sedan. Orsaken kan sammanfattas med endast ett ord och det stavas: ”Reformisterna”.

Min erfarenhet av Vänsterpartiet efter nära två års medlemskap är att partiet aldrig kan positionera sig som ett arbetarparti och vinna något förtroende hos väljarna på grund av otydlighet och dess alltför myckna räddhågsenhet kombinerat med absurd identitetspolitik.

Det syns också i det att V bara har nio procent av LO-väljarna. Socialdemokraterna har fortfarande 41 procent, vilket dock är ett signifikant tapp från de 53 procent vid valet 2014. Nästan alla dessa partibytare har gått till SD, som fick 24 procent av LO-väljarna 2018.

Partiet brände också alla sina skepp som ett radikalt alternativ som kunde ha uppfångat missnöjet med socialdemokraternas nyliberala politik när det röstade gult och därmed gav grönt ljus för den liberala koalitionen där Socialdemokraterna ska administrera inte bara en högerbudget utan framförallt en nyliberal politisk dagordning som C och L dikterat villkoren för.

Det är värt att påpeka att det med all säkerhet är så att var fjärde LO-väljare inte är rasist eller högerpopulist utan det handlar om förbrukat förtroende när man sett hur välfärden har urholkats och att lönedumpning blivit legio på många arbetsplatser.

Det är uttryck för besvikelse över den förda politiken och inget annat.

LÄS ÄVEN: Per Eklund: ”Viktigt att lyssna på medlemmarna”

Jag säger inte att Reformisternas program är det ideala. Delar av den ekonomiska politiken är tveksam i mina ögon, men det tål att diskuteras. Reformisterna svarar dock på ett behov: en önskan om en tydlig reformism.

Det finns en längtan efter en annan politik som kan bryta den förlamning och uppgivenhet som jag mött inte minst de senaste tio åren. Det finns med andra ord en anledning till att Reformisterna på kort tid blivit en S-förening med över tusen medlemmar och som har många, åter mångt fler följare på sociala medier.

Det är också anledningen till att jag återvänt till mitt tidigare parti som jag tillhörde i över trettio år men kom att lämna. Reformisternas uppkomst kan ses som ett svar på tjugofem år av nyliberalism från och inom socialdemokratin.

Men, faktum är att fortfarande ser en stor del av arbetare och löntagare samma parti som sitt. Det vore därför ansvarslöst att inte ge en sådan strömning sin chans.

Det handlar inte om personliga fördelar som insinuerats från en del debattörer, utan om en genuin vilja att rekonstruera välfärdsstaten. Jag kan givetvis bara tala för mig själv, men alla dem jag talat med har varit ärliga i sitt uppsåt.

LÄS ÄVENJohannes Klenell: ”Därför förespråkar den ekonomiska eliten brexit”

Det är synd att Reformisterna ses som konkurrenter mot Vänsterpartiet istället för den möjliga vänsterreformistiska allians som kan växa fram ur det som nu sker. Det är ett välkommet uppvaknande efter den tunga tid nyliberalismen har inneburit.

Vad vi behöver är att svara på människors längtan efter en rimligare värld – inte ett internt krigstillstånd inom den potentiellt breda vänster som finns idag. En mer politiskt vidsträckt vänster som till många delar väcktes brutalt av Januariöverenskommelsen och högernationalismens eskalerande framfart.

En sådan rörelse måste vara väsentligt mer omfattande och pluralistisk än vad ett enskilt parti kan erbjuda. Det är helt enkelt vår skyldighet om vi menar allvar att förändra världen att göra vad vi kan för att ge människor framtidstron åter, istället för att uppgivet se på när nyliberalismen och högerpopulismen skördar sin draksådd.

Ingemar E L Göransson,
5 mars 2019

Maila artikeln Skriv ut artikeln
Mer Åsikter

Sven Höckert: ”Vikten av kollektivavtal med utländska företag”

DEBATT ”Ingen på Svensk arbetsmarknad tjänar på denna typ av snedvriden konkurrens och dumpning av den Svenska modellen”, skriver Sven Höckert. Avtalsteckning med utländska företag är inte lätt och oftast anser de bara att facket är något ont och att det inte finns någon skyldighet att teckna kollektivavtal i Sverige.

”Vi ska inte behöva riskera vår hälsa”

DEBATT Det dör fler i arbetsplatsolyckor än i skjutningar här i landet VARJE ÅR. Ändå finns det partier som vill minska på arbetsmiljöinspektörer och försämra våra villkor på arbetsmarknaden, bara för att företagen ska kunna tjäna några kronor till.

Hans Andersson: ”Almedalsveckan – en fars i lobbyism”

KRÖNIKA ”Folkviljan lyser nog med sin frånvaro i Almedalen. Visst förekommer det politiskt käbbel, men mest äts det gratissnittar och dricks rosévin”, skriver Hans Andersson, ombudsman Östergötland och Södermanland. Besökte Gotland sista helgen i juni under sommaren, det var vackert så det förslår.

Ingemar E L Göransson: ”Att adoptera nyliberal politik inte rätt väg för S”

KRÖNIKA ”Fienden är inte invandraren, flyktingen, arbetaren från annat land fienden är dem som sitter på kapitalet, dem som idag skriver ’berättelsen’ och lyckas ställa arbetare mot arbetare”, skriver Ingemar E L Göransson. Jag förstår inte jublet och de lättade suckarna efter EU-valet. Jag gör det bara inte.

Claes Thim: ”Vilket århundrade lever Svenskt Näringsliv i?”

DEBATT ”Så fort det är dags för avtalsrörelse så ska de måla upp en bild om hur dåligt det går för Sverige och konstigt nog är de alltid vi arbetare som ska stå tillbaka”, skriver Claes Thim.

Sofie Eriksson: ”Varken bensinuppror eller klimatångest är på skämt”

KRÖNIKA ”Det är inte konstigt att människor blir förbannade. Saker har tagits ifrån folk under lång tid utan att ett så kallat ’effektivt alternativ’ funnits på plats”, skriver Elektrikerns krönikör Sofie Eriksson.  Föröka er innan döden. Förra årets varma och torra sommar stressade skogarna att producera för apokalyps. Och träden svarade.

Jonas Wallin: ”Industrin ska inte längre få styra löneökningen”

LEDARE ”Eftersom lönemärket i huvudsak sätts i procent så innebär det att löneklyftor ökar. Ju högre lön du har desto mer utväxling i kronor får du”, skriver förbundsordförande Jonas Wallin.  Under hela min tid som ordförande har jag påtalat i LOs styrelse att det så kallade märket, som industrins parter sätter, är för lågt.

Elektrikerns kulturtips #4: Skandaler och hemligheter

Podden: Snedtänkt med Kalle Lind, Om politiska affärer. Det här är underbart nördigt för den som gillar 1900-talshistoria och politiska skandaler. I två långa avsnitt listar programledaren Kalle Lind och statsvetaren Nils Gustafsson sina tio bästa svenska politiska skandaler.

Anton Levein: ”Vem äger marken?”

KRÖNIKA ”Finns det någon fråga, utöver de fackliga frågorna, som jag skulle vilja väcka i Europa så är det den om en europeisk allemansrätt”, skriver Anton Levein. Allemansrätten är en nordisk frihet. Den är bra för folkhälsan och tillgängliggör en enkel semester för den som vill upptäcka miljön utanför städerna.

Johnny Ekdahl: ”Reformisterna – ett hopp för S”

DEBATT ”Jag är övertygad om att Reformisterna är en av de nycklar som kan öka vår påverkan för våra fackliga frågor”, skriver Johnny Ekdahl. På El-Sossens årsmöte så beslutades det enhälligt att vi skulle donera 5 000 kr till S-föreningen Reformisterna, med nedanstående förklaring om varför.

Anna Norling: ”Alla måste förstå vikten av att vara med i facket”

KRÖNIKA ”Det borde inte heller vara så att anställda väntar med att gå med i facket till dess att något väl har hänt. För då är det ofta försent”, skriver Elektrikerns redaktör Anna Norling. Vi fick gå på dan. Och när den 25:e kom så kom inga pengar, och ägaren svarade inte i telefon. Jag pratar med en av Elektrikerförbundets medlemmar i Västsverige.

”Ensam är sällan stark – och det är inte så kul heller”

KRÖNIKA ”Elektriker, snickare, rörmokare och målare har alltid fått samarbeta och samsas om de ytor som finns på ett bygge. Detta ger bra tålamodsträning speciellt om vissa yrkesgrupper eller individer anser att de har företräde framför alla andra”, skriver Per Lawén. Deadlineklockan tickar oroväckande fort. Folk knuffas och trängs överallt för att komma fram.

”Totalt misslyckat försök att göra Almedalen sexigare”

RECENSION ”Det här verkar ha ambitionen att vara House of Cards-smart. Men svensk politik är snarare Benny Hill. Och Almedalen är ett kollo för vår politiska elit”, skriver Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell (som sett tv-serien Den inre cirkeln, baserad på Moderaternas gamle strategs bok I maktens öga).

”Ett elektrifierat Sverige behöver fler kvinnor i el-branschen”

DEBATT ”Låt jämställdhet bli en av de viktigaste frågorna för företagen att jobba med de närmaste åren”, skriver debattörerna.  Sverige står inför en gigantisk omställning med en elektrifiering av stora delar av samhället. Men redan idag saknas uppemot 10 000 elektriker. Branschen är en av de mest ojämställda med bara 2 procent kvinnor.

Fredrik B Sjödin: ”Infantil vinkling av en viktig debatt”

DEBATT ”I debatten förs just nu fram en uppfattning att nätföretagen, alltså de företag som äger elnäten, inte har koll på nuläget och framtiden. Det är en felaktig uppfattning”, skriver Fredrik B Sjödin, teknisk expert på Installatörsföretagen.