De borgerliga partierna sliter med frågan om SD som stödparti till en ny Alliansregering, och hur SD rent formellt ska bemötas i riksdagen – nu senast i frågan om utskottsordförandeposter.

LÄS ÄVEN: Anna Norling: Om det som valrörelsen borde handla om

Moderaterna gör ideliga försök att flytta gränserna mot SD, för att raskt retirera inför kritiken och efter ett tag göra ett nytt försök. Att de, om tillfället verkligen skulle öppna sig, kommer att ta stödet från SD behöver man knappast betvivla.

Liberalerna lutar åt det negativa hållet, men ganska försiktigt. Mest och tydligast negativ är Centern och Annie Lööf. Vilket de ska ha all heder av.

Men frågan infinner sig ohjälpligt varför de samtidigt driver politiska förslag, som om de skulle förverkligas direkt skulle driva över väljare till Sverigedemokraterna. För det är ju vad det som Annie Lööf kallar för ”århundradets arbetsmarknadsreform” skulle göra.

Förslaget handlar om sänkta ingångslöner, slopade arbetsgivaravgifter, fler privata aktörer som ska matcha arbetssökande mot arbetsgivare, och försämringar av anställningstryggheten. Resultatet ska bli 100 000 nya jobb, enligt Centerledaren. För alltihop har stöd av ekonomisk forskning.

Om man med det menar stöd i vissa ekonomiska teorier, okej. Stödet i ekonomisk empiri är avsevärt svagare. Det har, exempelvis, gjorts åtskilliga experiment med just sänkta arbetsgivaravgifter för vissa grupper anställda; inget av dem har gett annat än marginella resultat, inte värda kostnaderna.

LÄS ÄVEN: Etableringsjobb: Nu är uppgörelsen klar

Och privata matchningsaktörer – ja, hur var det nu med de där privata etableringslotsarna? Fick de inte avskaffas för att systemet bara missbrukades? Och finns det några studier som visar att privata arbetsförmedlare är genomgående bättre än offentliga? (Svar: nej.)

Lönesänkningar är inte så vanliga inom EU, så empirisk vägledning saknas. Men det finns ju åtskilliga erfarenheter av andra sorters sänkningar av lönekostnaderna, i form av diverse subventioner, ofta stora sådana.

Den genomgående erfarenheten är att subventionerna kan ge personer med svaga formella kvalifikationer chans till arbete, men att effekterna på sysselsättningsnivån totalt sett är marginella. Subventionerna påverkar främst vilka som får jobb, inte hur många som får det.

Idén att sänkta ingångslöner ger fler jobb bygger på marknadsteorin att sänkt pris ökar efterfrågan. Jodå, men bara om det finns ett faktiskt behov av det efterfrågade.

Arbetsgivare anställer inte fler än vad produktionen kräver, bara för att lönerna sänks. Och arbetsgivare anställer inte folk som inte klarar jobbet, även om de blir billigare än andra.

Däremot anställer de förstås gärna folk som kan jobbet till litet lägre kostnader än förut – och det är den sannolika effekten av sänkta ingångslöner för nyanlända och unga utan gymnasieskola. De som anses kompetenta för jobbet tränger ut andra, som också är kompetenta men ska ha avtalsenlig lön.

Vilket, i de branscher det här främst gäller, ofta handlar om ungdomar eller invandrare. Vinsterna är inte glasklara.

LÄS ÄVEN: Debatt: Skattefinansierad lönedumpning

Det betyder också – som forskning från USA visar – att den här typen av sänkta startlöner får spridningseffekter. Inte över hela arbetsmarknaden och inte för alla jobb, men för jobb av liknande slag som rekryterar personer med liknande kompetens.

Eller återigen, personer som inte heller har särskilt stark ställning på arbetsmarknaden.

Det Alliansen gör med sin ”arbetsmarknadsreform” är i praktiken att lägga hela bördan för de nyanlända lågutbildades möjligheter till jobb och integration på de grupper i samhället som själva har den svagaste positionen i arbetslivet.

Och här kommer det där med SD in.

För vad händer om/när människor uppfattar invandrare som ett hot mot den egna tryggheten, och denna uppfattning dessutom är befogad och hotet dessutom grundade i medvetna politiska beslut?

De vänder sig till partier som är emot invandring. Som de senaste decenniernas erfarenheter alldeles övertydligt visar.

”Århundradets arbetsmarknadsreform” är företagsekonomiskt okunnig – och socialt livsfarlig.

(Fotnot: Texten har tidigare varit publicerad i Aktuellt i Politiken)