Terrorister, självmordsbombare, enskilda galningar, mördare och en rad andra benämningar fyller nyhetsartiklarna nuförtiden. Den ena galningen efter den andra avlöser varandra och löpsedlarna porträtteras med uppskrämda människor och aggressiva gärningsmän.

Med massmedia som rättesnöre kan man lett förledas in i ett emotionellt mörker när det gäller samhällsutvecklingen, men det är inte media som är de värsta syndarna när det kommer till demonisering. Det är framförallt politiker och opinionsbildare som bidrar med till demoniseringselden.

I detta kluster av emotionellt grundat elände, frodas extrema utgångspunkter, de fortplantas av ideologier, nätaktivister och opinionsbildare. Enskilda händelser används ofta felaktigt för att påvisa en samhällsutveckling som inte stämmer. Hur många gånger har vi inte fått se exempelvis Sverigedemokrater som använder enskilda händelser som förevändning för sin egna ideologi. Denna förevändning som bland annat Sverigedemokraterna förmedlar, passar ofta som handen i handsken, då massmedia redan har gjort grundarbetet med sin negativa skildring av landets miljonprogramområden.

Politiskt nyspråk används av journalister och politiker, benämningar som exempelvis no go zone används på ett stigmatiserande sätt och bekräftar en emotionell bild av att människor i dessa områden inte passar i det svenska samhället. Makthavarnas projicerande bild av enskilda städer och bostadsområden, försämras ytterligare genom människors egna fördomar och generaliseringar. Sakta men säkert byggs emotionella murar upp inom städer och runt hela orter, rädslorna som förstärks av massmedia och politiker, får sitt avtryck i fotbollsföreningarna, skolorna och överallt där människor normalt sätt möter varandra.

Medielogikens grundläggande fundament handlar om att porträttera det oväntade, det motsägelsefulla och det konfliktfyllda. Massmedias uppdrag har aldrig varit att förmedla en objektiv bild av hela samhället, utan deras uppgift är att belysa ovan nämnda kriterier, ändå får deras illustrationer av samhället stort genomslag. Beror detta på massmedia, har de ett ansvar i denna utveckling, där fördomar gjuts på, generaliseringar frodas och stigmatiseringen breder ut sig, nej enligt min uppfattning. Massmedia gör vad de ska göra enligt sitt egna uppdrag, deras objektivitet är oftast klanderfri i samband med artiklar och reportage.

Det är opinionsbildare och politiker som bär det största ansvaret, de använder nämligen massmedia i sin kanalisation för att sprida sitt ideologiska budskap. Ideologier och åsikter är inte vetenskap, de är subjektiva uppfattningar om hur ett samhälle skalla vara organiserat. Knappt fyra procent av landets befolkning är medlemmar i ett politiskt parti idag, det innebär att en liten minoritet av befolkningen genom aktiv handling har ställt sig bakom olika subjektiva politiska inriktningar.

Med största sannolikhet finns det ytterligare individer som ställer sig bakom olika ideologier utan att vara organiserade i politiska partier, men det stora flertalet definierar sig inte utifrån olika ideologier. I detta landskap skapas grundförutsättningarna för att kommunicera emotionellt med potentiella väljare, politiska partier, men även andra intresseorganisationer blir mer och mer lika företag som marknadsför sina produkter och tjänster. Rädslan är sanningens värsta fiende och detta kan man verkligen fastslå när det kommer till den politiska retoriken. Den vävs ofta ihop med en massmedial bild av ett samhällsfenomen och när media uppmärksammar en enskild händelse eller något problem, är politiker och opinionsbildare där som gamar med sin demonisering.

Överdrifter, underdrifter, demonisering och andra retoriska överdrifter står som spön i backen, när tillfället ges. Sverige är ett av de mest konsensusbaserade länderna i Europa när det gäller samhällets organisation och finansiering, ändå har vi ett så infekterat politiskt klimat, det är inte utan att man funderar över vad de bråkar om egentligen. Sverigedemokraterna beskylls med all rätt för att demonisera invandrare och invandring, men är de andra partierna mycket bättre, deras retorik är lika demoniserande över andra områden. Retoriska begrepp som massarbetslöshet, barnfattigdom, lönedumpning, nedmontering av välfärden, skatteflyktingar, bidragsberoende, listan kan göras hur lång som helst.

Makthavare och politiker har ett ansvar för samhällsutvecklingen, därför bör de också ta ansvar för vilken bild som förmedlas. Debatten ska vara saklig, när konflikter skapas av samhällsfenomen som inte existerar, förmedlar man en emotionell bild av samhället på felaktiga grunder, detta leder i förlängningen till stigmatisering och rädslor. Rädslorna kan skapa ett rättfärdigande bland enskilda individer med en snedvriden samhällsuppfattning, vi har sett det i Trollhättan och Oslo, det kan mycket väl hända igen.

Hans Andersson