Efter 30 år är hon tillbaka – nu accepteras Angela som kvinna i elbranschen

1988 gick Angela Andersson ut elprogrammet i Skellefteå. Hon började arbeta på byggen i närområdet. Det första mötet med facket var på intet sätt positivt.

Av lokala företrädare fick hon veta att kvinnor – de har inget i elbranschen att göra. Hon var gravid och blev skickad till ett höghusbygge. Där fanns redan en ledande montör från företaget samt två lärlingar.

– Den ledande montören, som även var klubbordförande, hade jävligt bra ackord. Detta eftersom lärlingarna inte fick något, trots att de var jätteduktiga. Så kom jag och skulle också ha del av ackordet, och det här gillade ju inte han.

Så kom det sig att avdelningsordföranden sökte upp Angela på jobbet.

– Han berättade att det fanns ingen på hela företaget som uppskattade det jag gjorde, allt jag gjorde var fel.

– Jag älskade ju jobbet, men klarade inte av att varje dag försvara att jag inte hade snopp. Det blev för mycket.

Under föräldraledigheten fick Angela Andersson veta att hon gåtts förbi i turordningen, när företaget skulle säga upp personal. Hon var ju mammaledig. Någon hjälp av facket räknade hon inte med vid det här laget.

Jobb efter omskolning

Hon hann arbeta tre år som elektriker. Men hon har även fina minnen från de första åren i yrket. Som när hon deltog under en kvinnokonferens på Rönneberga. Det resulterade i ett mittuppslag i Elektrikern.

– När jag var på kvinnokonferenserna så blev jag så jävla glad, för där såg jag att det fanns kvinnor, äldre än jag, som var lugnare och hade en tryggare vision att visa, och det tyckte jag var fantastiskt trevligt att se. Jag hade min nyfödda dotter med mig, och det var inga problem där.

Där såg jag att det fanns kvinnor, äldre än jag, som var lugnare och hade en tryggare vision att visa.

Efter den korta elektrikerkarriären hankade sig Angela fram som avbytare inom lantbruket (”mjölkade kossor”) och som kassabiträde på systembolaget. Till slut valde hon att omskola sig. År 2000 kom hon in på optikerutbildningen på Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Efter den treåriga utbildningen fick hon fast jobb direkt, i Karlstad. Hon valde att flytta. Under tiden hade hennes tatueringar blivit allt fler, likväl hennes piercingar. Till sist fick hon budskapet från sina chefer: ”det här fungerar inte längre, du kan ju skrämma kunderna”.

– Jag köpte inte det, för alla kunder som ens brytt sig om mitt utseende hade sagt ”du gör det bra, men jag förstår det inte”, jag svarade ”det är bara sån jag är, du behöver inte förstå”.

Men relationen med ägarna blev allt mer infekterad. Angela var ensam optiker med väldigt många kunder. Det hela ledde till att hon rusade, utan att hon själv insåg det, rakt in i väggen.

Det var bara den betalda arbetstiden som halverades, antalet kunder jag hade ansvar för var desamma.

– Jag förstod ingenting när det hände. Sjukvården ville heltidssjukskriva mig, men jag sa nej, jag måste fixa jobbet för chefens skull. Så jag började jobba halvtid, men det var bara den betalda arbetstiden som halverades, antalet kunder jag hade ansvar för var desamma. Till slut gick det bara inte.

Sjukskriven och arbetslös

Nu blev Angela helt sjukskriven, och förlorade samtidigt sitt arbete. Det här var 2016.

– Det är ett stort svart hål vad som hände den hösten. Minnet är borta.

Relationen hon hade i Karlstad tog slut, och helt plötsligt såg hon sig själv vara hemlös. Något hon aldrig ens tänkt tanken skulle kunna hända. Hon valde att flytta hem till föräldrarna i Kåge utanför Skellefteå, 47 år gammal.

– Jag kravlade mig tillbaka till livet. De som varit med om det här vet hur det är. När du är utbränd är du inte sjuk, utan bara en belastning. Och är man inte produktiv är man inte värd något. Så jag kämpade och kämpade.

Till slut fick Angela samtalsterapi och arbetsträning. Hon började åter på systembolaget, men nu med arbetsträning två timmar per dag. Men vändningen kom när hon fick en ny kontaktperson på det företag som hade hand om hennes rehabilitering.

– Kontaktpersonen ringde och sa: ”kan du tänka dig att jobba som elektriker?”, jag svarade: ”Jo, nog kan jag det men jag tror inte det finns någon som kan tänka sig att anställa mig, för jag har inte jobbat som elektriker på 30 år”.

Kontaktpersonen hade sett i Angelas cv att hon hade utbildning och erfarenhet som elektriker. Och elektriker är som de flesta vet ett bristyrke. Så hon drog i lite trådar.

Tillbaka efter 30 år

Så kom det sig att Angela Andersson hösten 2018, nästan trettio år efter det att hon lämnat elektrikeryrket befann sig på Boliden electro i Boliden. Som elektriker. Hon började med en praktik på tre veckor. Därefter en fast anställning. Nu blev arbetsplatsen industrin.

– Jag står på verkstaden och bygger skåp som sedan förs till gruvorna. Bygga och koppla skåp kunde jag ju, det gäller att vara lite öppen i sinnet.

Utbrändheten, som fortfarande gör sig påmind ibland, har lett till vissa men. Hon har svårt att komma ihåg namn, och blandar ihop vissa datum, men själva arbetet är det inga problem med.

Verktygsvanan har aldrig försvunnit.

– Jobbet som sådant har jag alltid tyckt varit jätteroligt och jätteintressant, och verktygsvanan har aldrig försvunnit. Elen funkar ju likadant, sedan finns det sådant som har förändrats, som färgerna på faserna, säger hon och utvecklar:

– När jag började var den första fasen svart och den andra brun och den tredje svartvit. Och nu helt plötsligt gäller att den första är brun, den andra svart och den tredje grå. Det var lite förvirrande.

Hur bemöts du som kvinnlig elektriker i dag, 2023?

– Jargongen i dag går inte att jämföra. Jag var skeptisk när jag hoppade på yrket igen, men jag blev väldigt, väldigt välkomnad.

Vet vad facket står för

Och nu är Angela Andersson även engagerad i facket. Trots de erfarenheter och bemötanden hon mötte när hon var ny och en av få kvinnliga elektriker, för 30 år sedan.

– Jag vet ju vad facket står för, och att jag råkade ut för en rutten del av facket kan ju inte hela förbundet lastas för. Det var trångsynta personer, inte facket som sådant.

På Boliden electro ställde hon frågan om det fanns en fackklubb. ”Nä, men vi skulle behöva en, fick hon till svar. ”Så varför startar vi inte en”, blev hennes motsvar.

Att jag råkade ut för en rutten del av facket kan ju inte hela förbundet lastas för.

Det dröjde några vändor, och en pandemi, innan det bildades en klubb för Elektrikerförbundet på Boliden electro. Angela Andersson utbildade sig genom Elintro, där träffade hon en aktiv Elektrikerförbundare vid namn Elias Ferdinandsson. Han blev senare kollega med Angela och nu är de även kollegor i den gemensamma klubben på företaget.

– Elias ligger bakom att vi till slut bildade en klubb, och vi har väldigt roligt på jobbet i dag, säger hon.

Det fackliga engagemanget har växt. Hon har valts till suppleant som CR-ombud för avdelning 28, och i höstas deltog Angela Andersson under Elektrikerförbundets avtalskonferens.

– Det var jättejätteroligt. Det gav blodad tand kan jag säga.