Hon hette Inga-Lisa Wallstrand och var känd som Fyll-Inga. Hon hade gått på fyllan i många år och upplevdes av vissa medborgare i den lilla staden som störande.

Men, de flesta såg henne mest som ett inslag i stadsbilden som man kunde leva med. Inga-Lisa samlade tomglas och burkar som hon drog omkring med i en gammal barnvagn. 

Denna sidoinkomst, plus en mager pension, gjorde att hon överlevde – eller rättare sagt hade överlevt, för det kriminalassistenten Leif Ekenberg tittade på för ögonblicket var det som varit Inga-Lisa Wallstrand.

Hon var död.

Skallen var inslagen med vad teknikerna senare skulle beteckna som ett trubbigt instrument.

Skallen var inslagen med vad teknikerna senare skulle beteckna som ett trubbigt instrument.

Hennes kläder var orörda och inte i oordning så Ekenberg drog en lättnadens suck över att det sannolikt inte var ett sexbrott som var orsaken till offret Wallstrands frånfälle.

Brottsplatsen var en bakgård i den gamla delen av den stad som numera var Ekenbergs.

Hans något hastiga påkomna förflyttning hade i hans ögon inte varit helt ovälkommen, eftersom han ville bort från den växande och allt våldsammare staden där han börjat sin polisbana.

Den mindre staden passade honom utmärkt, och familjen med hustrun Sofia och deras barn Anna och Ivar trivdes mycket bra, både med skolan samt sina nya kamrater.

Sofia hade också få ett arbete på stadens vårdcentral till att börja med, för att sedan få en fast tjänst på Stadens sjukhus och även trivas mycket bra.

Hennes missbruk hade börjat i unga år. Det var dock få som visste vad som utlöst hennes tragiska människoöde.

Kort sagt, familjen Ekenbergs förflyttning hade inte blivit det straff som överordnade hade tänkt sig, utan snarare en vinstlott i Ekenbergs ögon.

En som dock inte dragit någon vinstlott var den av daga tagna Inga-Lisa Wallstrand.

Tvärtom, hennes liv hade präglats av missbruk och hon hade vid flera tillfällen varit tvångsomhändertagen av myndigheterna och en stamkund hos socialen.

Hennes missbruk hade börjat i unga år. Det var dock få som visste vad som utlöst hennes tragiska människoöde.

I grunden hade Wallstrand varit en klok människa. Hon var häpnadsväckande påläst och hade inte en ringa bildning, men hennes ”omständigheter”, som det stod skrivet i hennes akt på socialen, var allt annat än lustiga.

Samtidigt var Leif Ekenberg en lätt berörd människa som inte, likt många kollegor, skaffat sig ett pansar av cynism.

Hennes mor, som hade varit dotter till en av stadens mer, på sin tid, framstående män, hade inte orkat ta hand om sin lilla dotter.

Hon hade istället själv hemfallit åt missbruk och dottern hade omhändertagits av myndigheterna redan i tioårsåldern. Fosterhemsplacerats, omplacerats vid upprepade tillfällen och under tonåren blivit allt mer strulig och uppfattats som en besvärlig unge.

Sanningen var att hon hade varit oerhört otrygg och sannolikt, enligt akten, utsatts för upprepade övergrepp i fosterhemmen.

Därav hade hon, liksom sin mor, sökt trygghet i missbruket. Hennes väg utför hade gått fort, och redan i slutet på tonåren var hon en fullt utblommad missbrukare.

Ekenberg visste givetvis att missbrukare löper större risk att möta en våldsam död än en skötsam vanlig medborgare, men samtidigt var Leif Ekenberg en lätt berörd människa som inte, likt många kollegor, skaffat sig ett pansar av cynism – och kunde därmed inte avfärda mordet som något som bara sker.

Blodet blandat med hjärnsubstans hade runnit ut i en pöl, vilken omgav hennes huvud likt en aura. Den gav henne en slags makaber värdighet.

– Shit happens!, sa en av de uniformerade poliserna som stod i ringen kring kvarlevorna av Wallstrand.

Ekenberg mulnade till och vände sig med en ilsken min mot kollegan.

– För helvete, lite respekt, även om Inga-Lisa var en fyllkaja så var hon en människa!

Leif Ekenberg såg sig omkring på brottsplatsen. Han rörde inget, för det var teknikernas sak att göra.

Han ville bara få en bild av platsen. Supa in dess atmosfär och försöka förstå vad som kunde ha hänt.

Inga-Lisas skalle var krossad och blodet blandat med hjärnsubstans hade runnit ut i en pöl, vilken omgav hennes huvud likt en aura. Den gav henne en slags makaber värdighet.

Ekenberg kunde förstå det brödraskap som fanns emellanåt mellan utsatta människor.

Det kunde dock inte sägas om bakgården där hon hade påträffats för ungefär en timma sedan.

Larmet hade kommit in då en annan av stadens olycksfåglar hade gått in på gården för att förrätta sina behov.

Han hade hittat henne och småsprungit till polisstationen som bara låg några kvarter bort.

Med andan i halsen meddelat att det låg, som han sa, en döing på sagda gård, varefter han kräkts upp frukosten i närmaste papperskorg.

Som sagt, bakgården, eller rättare sagt rivningstomten, var fylld med allsköns skräp, och hade sista året varit en samlingsplats för stadens utslagna och missbrukare.

Här hade de allt som oftast gjort upp en eld och kunnat laga lite mat och haft en viss gemenskap. Förvånansvärt, tyckte vissa, medan Ekenberg i sin tur kunde förstå det brödraskap som fanns emellanåt mellan utsatta människor.

Det var en deprimerande plats, men som snart skulle röjas upp. Här skulle sedan ett bostadsbolag bygga ett hus med förstklassiga bostadsrätter.

Det var en deprimerande plats, men som snart skulle röjas upp. Här skulle sedan ett bostadsbolag bygga ett hus med förstklassiga bostadsrätter, där bara månadskostnaden vida skulle överstiga de pengar Inga-Lisa och hennes olyckskamrater hade att röra sig med på ett helt år. 

– En bild av vår nya sköna värld, mumlade Ekenberg för sig själv. I sanningen en slående bild.

Poliserna runt liket tittade förvånat på Ekenberg. Ingen sa något då de alla visste att han ofta föll in i sina reminiscenser, och det var ingen mening att ens fråga då den frågande ändå inte skulle få något svar.

– Jag går till socialen och hör mig för lite, sa Ekenberg till kollegorna. Vänta här, släpp inte in någon på tomten och spärra av. Teknikerna kommer snart. Hittar ni något så ring mig på nallen, sa han slutligen innan han gick ut från gården och tog av till vänster upp mot socialkontoret.

Solen sken varmt trots att det var en höstdag. Löven hade börjat falla och luften var hög och frisk.

Hans tid inom polisen hade hängt på en skör tråd, som inte blev starkare då han i princip hade slagit ihjäl gärningsmannen i cellen i ett raseriutbrott.

Bilden av Inga-Lisa Wallstrand var för ögonen på honom där han gick. Lång, numera lite kutryggig och hans hår hade börjat bli tunnare.

Sofia brukade lugga honom skämtsamt och säga att snart får du skaffa en peruk om hon skulle känna igen honom.

Han log vid tanken på henne och den kärlek de delade. De hade träffats för ganska länge sedan då Ekenberg varit helt under isen och nybliven änkling.

Han hade förlorat både sin lilla dotter Anna, ett namn som deras gemensamma dotter fått ärva, och sin dåvarande hustru Kristina. En välkänd pundare i den förra staden hade kört över dem och de båda hade förolyckats.

Efter detta hade Ekenberg förändrats och blivit allt mer svår att ha med att göra. Hans tid inom polisen hade hängt på en skör tråd, som inte blev starkare då han i princip hade slagit ihjäl gärningsmannen i cellen i ett raseriutbrott.

Han hade förlorat både sin lilla dotter Anna, ett namn som deras gemensamma dotter fått ärva, och sin dåvarande hustru Kristina.

Saken hade tystats ner och ingen hade varken sett eller hört något, och Ekenberg kunde presentera ett vattentätt alibi som hans dåvarande svåger hade bestått honom med.

I den vevan hade Leif Ekenberg, i samband med en besvärlig mordutredning, träffat sin nuvarande Sofia, som hade varit ett vittne.

De hade hittat varandra och senare gift sig. Sofia hade sett vad ingen annan sett, en människa i djup sorg och kris.

Hon, som den empatiska och goda människa hon var, såg en man som var värd att älska och som hade så mycket mer att ge och erbjuda än raseri och svårmod.

Socialkontorets chef Johan Lidman var inne och satt för en gångs skull inte i möte.

Han och Ekenberg hade nu slagit sig ner på hans kontor, som liknade alla andra kontor med de sedvanliga pärmarna och en tråkig tavla på en vägg.

Johan Lidman slog i sina papper och läste i akten. Han såg förvånad ut och mumlade att ’det kan inte stämma’.

– Det finns inte mycket att säga om Inga-Lisa Wallstrand, menade Lidman. Hon var en av våra klienter och svårt alkoholiserad, men brukade även tabletter och knark ibland. Hon var 43 år gammal, men såg ut vara mycket äldre. Hon hade också diverse sjukdomar som magsår, diabetes, hepatit och lite annat. Varför någon ville ta livet av henne är för mig en gåta, då hon i grunden var en snäll och oförarglig människa. Hon uppträdde egentligen aldrig aggressivt, men kunde vara högljudd ibland. Men när hon var här var hon tacksam för det hon fick.

– Var bodde hon, frågade Ekenberg medan han noterade i sitt block.

Johan Lidman slog i sina papper och läste i akten. Han såg förvånad ut och mumlade att ”det kan inte stämma”.

– Vänta, sa han och gick ut ur rummet medan Ekenberg fortsatte dricka sin kopp kaffe som smakade som automatkaffe brukar, speciellt på socialkontor, log han. Det vill säga ganska beskt och allt annat än gott.

Ekenberg tittade med förvåning på Lidman, då han visste att lägenheterna där var dyra bostadsrätter men med låg månadskostnad.

Det tog några minuter, så kom Lidman in igen.

– Faktum är att hon hade en bostad längst uppe på Storgatan. Jag visste faktiskt inte det. Det är ju inte stans sämsta område direkt.

Ekenberg tittade med förvåning på Lidman, då han visste att lägenheterna där var dyra bostadsrätter men med låg månadskostnad.

– Hur fan, sa Ekenberg, har hon kunnat ha råd med det? Och hur har ni kunnat missa det? Hon borde ju inte fått något socialbidrag om hon bodde där uppe?

Lidman skakade på huvudet och nickade sedan.

– Hon har aldrig ansökt om hyresbidrag, bara för uppehälle. Därför har vi missat det. Du vet hur det är numera. Det är många som söker stöd och pressen på våra handläggare gör att missar görs. Det är väl vad som skett här, misstänker jag.

Hon, som den empatiska och goda människa hon var, såg en man som var värd att älska och som hade så mycket mer att ge och erbjuda än raseri och svårmod.

Ekenberg funderade på det socialchefen berättat när han gick från Socialkontoret.

Han funderade på om han skulle gå till polishuset eller om han skulle åka hem och äta lunch med Sofia, som han visste hade ledig dag. 

Klockan var i vart fall kring lunch, så varför inte åka hem de få kilometrarna och äta tillsammans med henne.


Berättelsen om Fyll-Inga fortsätter i nästa nummer av Elektrikern