Gruppbild

Ronny Wenngren, Urban Pettersson och Staffan Holmertz har alla varit förhandlingschefer i Elektrikerförbundet.

Tidningen kallade samman de tre senaste förhandlingscheferna i förbundet: Urban Pettersson, Ronny Wenngren och Staffan Holmertz, för att få ta del av deras minnen från de senaste 30 åren. 

Staffan Holmertz var förbundets förste formella förhandlingschef. Han tillträdde 1989, även om det såklart varit heta avtalsförhandlingar även tidigare.

1993 ville arbetsgivarna få bort ackordet

– Under den tiden jag satt hade vi sju avtalsrörelser, vi konfliktade i sex, säger han, och ser ganska nöjd ut. 

Staffan Holmertz berättar om avtalsrörelsen 1993. Då ville arbetsgivarna få bort ackordet – något som ledde till konflikt. Elektrikerförbundets motdrag var att ta ut alla som inte arbetade på ackord i strejk.

– Men vi sa även att det var tillåtet för alla, även de som inte tidigare gått på ackord, att börja gå på ackord. 

Ronny Wenngren

Det var sol och varmt, så våra medlemmar var jättenöjda över att strejka, de blev brunbrända och fina och kunde fixa med båten.

Ronny Wenngren, förhandlingschef 2002–2015

Något som ledde till att arbetsgivarna lockoutade hela förbundet.

Såväl Ronny Wenngren som Urban Pettersson kommer ihåg den där tidiga sommaren 1993. 

– Vi hade konfliktväder. Det var sol och varmt, så våra medlemmar var jättenöjda över att strejka, de blev brunbrända och fina och kunde fixa med båten, säger Ronny Wenngren.

Urban Pettersson var vid den här tiden ackordsuppsökare på El-ettan. Han berättar om ett medlemsmöte i St Erikshallen under konflikten. 

– Vi var nästan 3 000 personer i lokalen. Media var på plats och sedan lade vi oss utanför för att sola. Det var bilden som blev i alla tidningar. Elektriker som strejkade i solen. 

– Ja, och sen fick vi till en lösning, säger Staffan Holmertz, och tillägger:

– Och ackordet har vi fortfarande kvar. 

1999 gick arbetsgivarna nästan under

Men att motparten ville få till förändringar vad gäller ackordet är tydligt, för det är ett krav som återkommit i flera avtalsrörelser. Bland annat 1999. 

– Två frågor var uppe, det ena var att arbetsgivarna gick ut och skulle göra stora hugg i våra avtal, de ville bland annat ta bort ackordsprislistan och försämra anställningstryggheten. Därutöver hade vi en hjärtefråga: ansvaret för elsäkerheten. Våra medlemmar råkade illa ut, berättar Staffan Holmertz.  

För att få tid att lösa konflikten tecknade förbundet till att börja med ett rekordkort avtal: endast fyra månader långt. Sedan varslade man återigen med precision. 

Han tyckte att organisationens agerande var åt helvete, så han berättade allt. Vi visste precis vad de skulle göra, så vi kunde göra motdrag hela tiden.

Staffan Holmertz, förbundets förste formella förhandlingschef 1989–2002

– Vi tog ut våra medlemmar som arbetade på de stora industrierna i strejk. Arbetsgivarna var i de fallen entreprenörer som anlitats av industrierna. Samtidigt sa vi att det var tillåtet för andra företag att gå in och göra jobben under konflikten. Arbetsgivarna blev jävligt oroliga och lockoutade hela förbundet. 

Att avtalsförhandlingar i mångt och mycket, åtminstone historiskt, har handlat om spel och strategi framkommer tydligt när Staffan Holmertz berättar om 1999 års avtalsrörelse.

För vid den tiden hade Elektrikerförbundet en joker på hand: Staffan Holmertz hade en kontakt som satt i styrelsen i arbetsgivarföreningen. 

– Han tyckte att organisationens agerande var åt helvete, så han berättade allt. Vi visste precis vad de skulle göra, så vi kunde göra motdrag hela tiden. Arbetsgivaren fick egentligen inte igenom något i den här förhandlingen, men vi fick igenom elsäkerhetsavtalet. 

Staffan Holmertz

Det jag fick lära mig från min företrädare, Ove Cederlund, var att ’se till att ta ut så mycket du kan, men döda inte arbetsgivaren’.

Staffan Holmertz, förbundets förste formella förhandlingschef 1989–2002

Men det finns en risk i att vara för stark i en förhandling. Just 1999 års avtalsrörelse blev dramatisk.

Arbetsgivarorganisationen EiO, nuvarande Installatörsföretagen, fick utstå så mycket kritik från sina medlemmar att de tog ett beslut om att helt upphöra som organisation. 

– Det var ju lite jobbigt för oss, berättar Staffan Holmertz och fortsätter: 

– Det jag fick lära mig från min företrädare, Ove Cederlund, var att ”se till att ta ut så mycket du kan, men döda inte arbetsgivaren”.

Men nu hade man alltså gjort just det: Dödat arbetsgivaren. Eller åtminstone allvarligt skadat motparten. 

Två av de stora företagen, ABB och Siemens, gick in i Verkstadsföreningen och ville teckna avtal med IF Metall. 

– Men IF Metall satt bara lugnt i båten och sa ingenting. Samtidigt sade de båda företagen upp inkasseringsavtalet. Då varslade vi, berättar Staffan Holmertz. 

Sedan hörde vi att EiO hade velat gå in i Energiarbetsgivarna. Men de hade svarat att ’vi vill inte ta emot 1000 idioter’, så de sa nej. De klarade inte av att lägga ned, för det var ingen annan som ville ta emot dem.

Staffan Holmertz, förbundets förste formella förhandlingschef 1989–2002

Förhandlingarna pågick natten innan varslet skulle träda i kraft. 

– Till slut kom de in och sa att ”vi backar. Vi går ur Verkstadsföreningen och går in i EiO igen”. För Verkstadsföreningen kunde inte ta en sådan konflikt. Innan morgonen grydde hade vi ett avtal. 

– Sedan hörde vi att EiO hade velat gå in i Energiarbetsgivarna. Men de hade svarat att ”vi vill inte ta emot 1000 idioter”, så de sa nej. De klarade inte av att lägga ned, för det var ingen annan som ville ta emot dem. 

Ronny Wenngren tog över stafettpinnen som förhandlingschef 2002. Han berättar att han arbetade för att förändra avtalen så att de passade alla medlemsgrupper, inte minst kvinnorna. 

– 1992 hade vi tre procent kvinnor, året efter endast 0,1 procent. Det berodde på att kvinnorna var de sist anställda, och de åkte ut först när det blev lågkonjunktur. Sedan var det väldigt svårt att få tillbaka dem. Jag funderade hur vi med avtalets hjälp skulle kunna bli en mer jämställd bransch. Hur vi skulle locka fler kvinnor. Och då tänkte jag att vi måste jobba med arbetsmiljön, skapa en trygg bransch att jobba i, så man kommer hem på kvällen igen. 

2003 krävde SEF att få in arbetsmiljölagen i avtalet

– Därför ville vi ha in arbetsmiljölagen i avtalet. Vi var först med det. 

Det var i avtalsrörelsen 2003 som förbundet gick ut hårt och drev kravet om att reglera arbetsmiljölagen i avtalet, så att förbundets företrädare själva skulle kunna påverka när arbetsgivaren bröt mot lagen, och slippa gå via yrkesinspektion och domstol. 

– Vi konfliktade i säkert åtta veckor. Det kostade oss 47 miljoner kronor i konfliktersättning. Till slut kom LO till oss och sa att om vi drog tillbaka stridsåtgärderna så skulle de göra arbetsmiljön till en samordnad fråga 2004. 

– Vi tog konflikt igen 2004, då fick vi 12:2:an*, berättar Ronny Wenngren.

Man skulle kunna tro att medlemmarna inte skulle strejka för vårt inkasseringssystem, men det var inga problem att få med sig medlemmarna i det.

Ronny Wenngren, förhandlingschef 2002–2015

En annan fråga som förbundet drev under Ronny Wenngrens tid som förhandlingschef var boendestandarden för medlemmarna som ligger ute på jobb. 

Bakgrunden var att förbundet förlorat en tvist om just boendestandard i Arbetsdomstolen. 

– Den innebar att det var okej med en boendestandard som motsvarade logementen på 1920-talet, berättar Staffan Holmertz. 

– Jag argumenterade i pressen att tjänstemännen fick bo på hotell, samtidigt som våra medlemmar fick bo sämre än vad grisar var tillåtna att hållas enligt EU-standarden. Men vi vann den striden också, säger Ronny Wenngren. 

Alla tre säger att de känner att de haft medlemmarna med sig under de konflikter som varit under åren. 

– Vi har varit duktiga alla tre på att ta upp frågor som medlemmarna ställer sig bakom, säger Staffan Holmertz. 

Urban Pettersson

Motparten har blivit mer pragmatisk, inte lika ideologisk.

Urban Pettersson, förhandlingschef 2015-2019 (numera förbundsordförande)

– Vi har såklart fått åka till medlemsmöten och förklara oss. Men det har alltid varit lugnt efter det, säger Urban Pettersson.

– Man skulle kunna tro att medlemmarna inte skulle strejka för vårt inkasseringssystem, men det var inga problem att få med sig medlemmarna i det, säger Ronny Wenngren.

2013 satt parterna i medling i 4,5 månader

Det senare, inkasseringssystemet, var frågan under 2013 års avtalsrörelse. Då satt parterna i medling i fyra och en halv månad för att lösa frågan. Därefter har förhandlingarna ändrat karaktär. 

– Motparten har blivit mer pragmatisk, inte lika ideologisk, förklarar Urban Pettersson, och förtydligar: 

– Det har blivit enklare att förhandla. 

Den senaste stora konflikten har inte handlat om de övergripande frågorna, det har istället handlat om ett enskilt företag: Sector Alarm. 

– De har försökt att krypa ur avtalet, säger Urban Petterson. 

Det var 2017 och förbundet varslade mot företaget. 

Även då vann medlemmarna. 

* 12:2:an
12 kap § 2 i Installationsavtalet innebär att om en facklig förtroendeman anmärker på ett arbetsmiljöproblem och arbetsgivaren inte gör något åt det så är parterna skyldiga att gemensamt be Arbetsmiljöverket att göra en inspektion av hela arbetsplatsen.

Det finns även skadeståndsmöjligheter för förbundet. 

Länk: Här hittar du hela Installationsavtalet 2017