”Jag fylls av stolthet när människor flyr hit – och inte som för lite mer än hundra år sedan – flydde härifrån”, skriver Nille Thorsell.

Jag skäms nästan aldrig över att vara svensk. Visst har vi fel och brister i detta land men vi rättar nästan alltid till dessa. Ibland via oändliga omvägar och så vidare, men allt detta ryms i det demokratiska rummet.

När jag läser historien så fylls jag nästan av stolthet. Då inte den historien som innefattar kungars krig om makt och guld som vi får läsa till leda i skolan. Nej, snarare den lilla människans kamp om rätten att få äta sig mätt.

Jag fylls av stolthet när jag läser om hur arbetarna organiserade sig och bildade fackförbund och slogs för att få rösta, slogs för att få finnas till, slogs för att få vara människor. De bildade partier, studerade och avancerade i samhället.

Jag fylls av stolthet när människor flyr hit – och inte som för lite mer än hundra år sedan – flydde härifrån. När jag läser om viktiga händelser så som Ådalen, Amaltea och Saltsjöbadsavtalet så fylls jag av respekt och samtidigt ser jag en beslutsamhet att få rätten att äta sig mätt. Vanligt folk som du och jag skulle inte längre behöva frukta för våra liv om man fick gå från sitt arbete eller om mjölken höjdes med två kronor.

Men kampen om samhället och tanken pågår än idag. Än vill inte alla ge oss rätten att äta oss mätta. Den kampen tar aldrig slut. Det vi har kämpat ihop kan vi lätt förlora igen.

Så de gånger jag egentligen skäms som svensk är när den kristna högern öppnar sin mun genom Ebba Busch Thor. Jag skäms även när nationalismens ruttna ansikte syns i bild föreställande Jimmie Åkesson.

Dessa krafter har jag vigt mitt liv åt att bekämpa. Jag kommer att göra allt i min makt för att lära mina barn samma sak. Kampen om jämlikhet, alla människors lika värde och rätten att få äta sig mätt.

Jag är en stolt svensk när jag ser i historien att vårt land har gått i täten för denna kamp. Därför ställer jag mig bakom dessa rader från musikgruppen Euskefeurat när de sjunger om våra barn: ”I deras kamp för rätt att äta sig mätt, där måste du gå med.”

Tro mig på mina ord: i den kampen har jag tagit värvning.