På bordet i styrelserummet fanns förutom några buntar styrelsehandlingar och en obligatorisk kaffekopp för varje styrelseledamot också handsprit och handcrème. På ena fönsterbrädan stod en trasig skulptur av Palme och på väggen satt en whiteboard.

Halvvägs genom mötesformalian var det någon vid bordet som sträckte sig efter handcrèmen, tog en klick och skickade den vidare till grannen. Tio minuter senare var handcrèmen framme vid mig.

Jag minns att jag lite förvirrat tittade upp från handlingarna och fick ett bekräftande leende tillbaka.

”Ta du, det är viktigt att ta hand om händerna”.

LÄS ÄVEN: Claes Thim: ”Vi arbetare är de största förlorarna med denna budget”

När jag tänker tillbaka på det här minnet från mitt allra första styrelsemöte med sektionen i Kommunal känner jag mig peppad. Det var när handcrèmen skickades runt jag insåg att alla runt bordet var samma sorts människor som kollegorna på jobbet.

Vi är gräsrötterna.

Det är vår största styrka. Vi har under 150 år kämpat oss fram till fackliga organisationer som ger arbetare inflytande på arbetsplatsen genom fackligt medlemskap.

Vi är starka där vi har organiserade medlemmar som med fötterna kvar på arbetsplatsen tar kampen för bättre löner och villkor.

Vi borde bli bättre på att använda våra fackliga metoder för att påverka mer än vårt arbetsliv.

Det har nog inte undgått någon att det skakiga läget sedan valet 2018 lett till att politiker nu förhandlar om såväl lönesättning som vår anställningstrygghet. Det är ett stort stilbrott mot Saltsjöbadsavtalet och ett hot mot vår fackliga organisering.

Borgerliga politiker har länge velat göra ingrepp i den svenska modellen och flytta makt över arbetsmarknaden från parterna till politiken. Hittills har ingen gjort sak av förslagen.

Men med 60 procent högermajoritet i riksdagen finns nu alla möjligheter för att politikerna ska vrida makten ur vår hand.

LÄS ÄVEN: Strejkrätten: Parternas roll kritiseras i remissvar

I mars 2018 var kommunstyrelsen i Nynäshamn på vippen att privatisera den personliga assistansen. Det hade betytt stora försämringar för de anställda.

Sektionen använde alla sina vanliga kanaler för att påverka politikerna, men det organiserades också en demonstration på torget framför kommunhuset där såväl anställda i assistans, fackligt aktiva och assistansberättigade anslöt.

Aktionen lyckades och några veckor senare drogs förslaget tillbaka.

Det är nämligen mycket svårt att stå emot människor som organiserar sig med utgångspunkten att ”det ni gör nu gör mitt liv sämre”.

Vilket parti eller tankesmedja som helst kan dribbla med siffror och statistik, men inom fackförbunden och i LO organiserar vi 1,5 miljoner människor som riskerar sämre liv om högern får igenom sina förslag.

Om vi bygger en organisation där våra berättelser når beslutfattarna vore det en betydande maktfaktor.

Det är viktigare nu än på länge att vi organiserar för en bred förändring som inte bara stoppar högerpolitiken, utan också ger förutsättningar för en ny vänsterpolitik.