KRÖNIKA: Arbetarrörelsen har svikit sin kulturpolitik






KRÖNIKA
Arbetarkulturen idag har till stora delar ersatts med en kommersiell underhållningskultur. Infantila lekprogram eller relationstjafs som Bonde söker fru, skriver Ingemar E. L. Göransson.

Allt berättande har sin utgångspunkt i klass. Vad och hur du berättar har med klass att göra. Det är ofrånkomligt för vi är alla summan av våra erfarenheter och av vårt förhållande till samhället i övrigt. Eftersom vi lever i ett klassamhälle kan inte heller berättandet i det bli annat än ett berättande ur din klass utgångspunkt.

Låter det enkelt, eller för att vara tydlig; borde vara enkelt. Vems berättelser är det vi får ta del av? Ur vilket perspektiv skrivs dem? Vem berättar dem? Vad har berättaren för avsikt med sina berättelser? Det här är berättigade frågor att ställa. Frågor som måste ställas som jag ser det.

Jag har arbetat med kultur och kulturpolitik i över två decennier. Som kulturpolitiskt ansvar på LO fram till 2008 och därefter som författare på heltid. Det jag sett under denna period är hur arbetarrörelsens alla delar, alla dess organisationer har svikit sin klassbetingade kulturpolitik. Det innebär också att berättelserna från arbetarklassens liv har glömts bort. De har inte funnit någon arena.

Om vi går tillbaka till 1970-talet och tidigare, så var fackföreningstidningarna de självklara arenorna för arbetarkulturen. Här publicerades noveller om inte annat. Mången arbetarförfattare gjorde sin debut i Byggnadsarbetaren, Sjömannen, Metallarbetaren och allt vad de hette. I dag hör det till undantagen att kulturen får mer än en undanskymd plats i arbetarrörelsens tidningar.

Det handlar i allt om perspektiv. Hur vi uppfattar världen? Från vilket håll vi ser på verkligheten. Uppifrån, likt medel- och överklassen som då får utrymme att visa upp sin uppfattning av slutsatserna som de drar. Medan arbetaren ser världen i ett underifrånperspektiv. Arbetaren ser den värld den lever i.

Arbetarkulturen idag har till stora delar ersatts med en kommersiell underhållningskultur. Infantila lekprogram eller relationstjafs som Bonde söker fru. Var finns dagens folkbildning, bokombuden och inte minst arbetarförlagen som var arbetarrörelsens stora kulturinsats. SKP:s Arbetarkultur och SAP:s Tiden plus givetvis folkbildningsarbetet, som ABF ihärdigt genomförde med sina resebibliotek exempelvis.

Nostalgi är ingen framgångsväg, det var inte bättre förr. Men inom kulturpolitiken fanns det en mer eller mindre uttalad klasspolitik och detta gällde alla delar och grenar av arbetarrörelsen. På 1980-talet smög sig dock lönsamhetstänkandet in. Det skulle bära sig och det låg i tidsandan. Kultur också. Kulturen blev en kostnadspost. Inte ett vapen mot tjuvsamhället! Visst det fanns de som höll emot då och än i dag.

Men nu när arbetarrörelsen har retirerat så fylls tomrummet av medelklassens ambitioner. Eller i vart fall klassperspektivet är trevande och har starkt inflytande av den ambitiösa bildade medelklassen som försöker uttolka arbetarklassens berättelser.

Vem kan berätta arbetarklassens berättelser? Berättelserna om arbetslivets villkor, ett samhälle där den psykiska ohälsan blivit en folksjukdom eller hur arbetet förbrukar människor?

Svaret är enkelt – arbetarklassen själv – ingen annan.

När jag är ute och talar kring kring detta tema frågar jag hur många som skriver. En fråga som jag alltid ställer när jag är ute och talar om mitt skrivande; min väg från arbetarkvarteren i Linköping genom lastbilshytten till författarskapet. Jag frågar om deras väg; svaret är detsamma, alltid minst en fjärdedel erkänner i början och när frågan ställs på nytt så är det åtskilliga fler. Det finns alltså hopp – arbetarklassen både kan och vill berätta sina historier. Medelklassen göre sig ej besvär.

Ingemar E. L. Göransson

2017-09-06 08:30:30