Har vi verkligen inte kommit längre än tidigt 1900-tal?



Den 8 mars var det den Internationella kvinnodagen, en dag som uppmärksammar den ojämställdhet och orättvisa, som kvinnor världen över drabbas av. Då denna dag instiftades under tidigt 1900-tal, alltså för över 100 år sedan, så borde man tro att vi människor hade kommit längre i vår utveckling. (1977 blev den officiell, innan dess har den firats av vänsterkvinnor sedan 1911.) Men ack så fel vi har. I alla fall vi som tydligt ser att samhället och den orättvisa som präglar den knappt har förändrats på denna period/tid.

Visst, vi kvinnor får i dag köra bil, rösta, arbeta samt utbilda oss. MEN, det finns såklart ett men. När ska vi ha lika lön för lika arbete? När ska vi ha möjlighet till heltid när majoriteten av kvinnor i dagsläget jobbar deltid, på grund av att kvinnor tvingas att ta ut mer av föräldraledigheten? Eller man kan också säga att majoriteten av kvinnor jobbar inte deltid, men majoriteten av alla deltidsanställningar har kvinnor.

När ska vi ha rätten till vår egen kropp och nyttja den på de sättet vi väljer? "En kvinnas plats är vid spisen" är en klassiker som även jag själv har fått höra. För många är detta ett oskyldigt skämt, men allt för många anser att detta är så det ska vara.
Nu bara råkar det vara så att jag älskar att stå vid spisen och skapa magi i form av mat. Men jag älskar även mitt yrke som elektriker där jag kan "get down and dirty", pilla på 230V-kablage, så det killar i fingrarna, borra, proppa och allt som hör till. När och hur ska jag kunna visa min fulla potential när man möts av invalidering, skeptisism och sexistiskt klotter som pryder byggtoaletternas väggar?
När ska jag och alla andra elektrikertjejer kunna få jobba ifred utan att utså stirrande blickar, visslingar och även sexuella trakasserier? Har vi verkligen inte kommit längre än tidigt 1900-tal? Då undrar ni kanske varför jag överhuvudtaget valde att kliva in i detta yrke, får jag inte skylla mig själv då?

För mig är svaret simpelt, nej. Jag ser inte mig själv som en tjej bland en massa män, jag ser mig själv som elektriker tillsammans med mina elektrikerkollegor som bara råkar vara män. Jag känner mig själv så pass bra att jag vet att jag kommer överens och trivs bäst med killar, och det har absolut ingenting med sexuell läggning eller att jag agerar manligt för att passa in.
Jag är mig själv, och det ska ingen kunna ifrågasätta. Vi lever i ett av världens mest jämställda länder, men ännu är reptilhjärne-tänket närvarande, och så kommer det troligtvis vara i många år till om inte vi alla jobbar på att få ett icke-segregerat samhälle mellan män och kvinnor.

Vi kan börja med oss själva, hur bemöter vi varandra? Behandla andra som du själv vill bli behandlad är något vi fått lära oss tidigt och borde börja leva efter. Men under vilket århundrade kommer detta att ske?


Danielle Araki, elektriker

 


2017-05-05 10:00:44