• Kulturtext ….. Foto: Pixabay/Montage

Elvis Presley var förankrad i bluesen och arbetarklassen. Han gick ur tiden för 40 år sedan. Han förblir en av rockhistoriens absolut största ikoner. DD:s kulturredaktör Ulf Lundén tecknar ett personporträtt.

Elvis Aaron Presley var född 8 januari 1935 i Tupelo i Mississippi. Han dog 42 år senare, 16 augusti 1977 i Memphis i Tennessee. Under sin levnad var Elvis omgärdad av en idolhysteri av gigantiska mått. Efter hans död uppstod en Elviskult som närmast tog sig gränslösa religiösa proportioner. Det var många som vägrade tro på att han över huvud taget hade dött. Andra väntade på att han inom kort skulle uppstå från de döda. Han förblir en av de första och absolut största populärkulturella fenomen i västvärlden.

Det sägs att det finns minst 200 000 personer som fortfarande imiterar Elvis. Många av dem uppträder i den där pråliga vita Las Vegaskostymen. Det är många gånger ett sorglustigt spektakel att beskåda alla dessa håglösa kopior i exempelvis turistbarer på Kanarieöarna.

Elvis Presleys inflytande på rocken som ett historiskt uppror och ungdomsrevolution går inte att förneka. Det var framför allt han som såg till att den svarta rock and rollmusiken spreds till en vit, stor och bred masspublik. Men hans första provinspelning i legendariska Sun Studio i Memphis gjorde ett både vekt och osäkert intryck. Jag är ganska säker på att han inte hade klarat en Idol-audition i TV4.

LÄS ÄVEN: När man förlorar sitt barn: ”Efter Inez” har premiär 29 september

Elvis skulle dock få en ny chans och sommaren 1954 klev han in i Sun studio med gitarristen Scotty Moore och basisten Bill Black i släptåg. De spelade in en låt av den svarta bluesmusikern Arthur ”Big Boy” Crudup från Tuledo. Låten var ”Thats all right Mama”.

Han skulle utmana dåtidens konservativa miljöer i Amerika med sina höftrullningar och svängande ben. Mer behövdes inte för att skapa rubriker i 1950-talets USA. Elvis var som sagt inte den första rockaren. Rockmusiken är en egen gren på ett spretigt träd bestående av blues, gospel, country, jazz, rythm&blues och rockabilly. Rockmusikens främsta pionjärer var bland annat Hank Williams, Fats Domino, Chuck Berry och Ike Turner. Muddy Waters brukade sjunga: ”The blues had a baby, and they namned it rock´n roll”.

Elvis Presley representerade den nya och unga vita arbetarklassen. En person som med lätthet kunde gestalta rebellen precis som James Dean och Marlon Brando. Ett ungt machoideal som samtidigt försvarade en traditionellt manlig arbetarklassroll. Det hörde 1950-talet till när västvärlden fick sin första ungdomsgeneration vilket berodde på ett allmänt ökat materiellt välstånd. I fattiga länder förvandlas tioåringar än i dag till vuxna människor, berövade på både barn- och ungdomstid.

Elvis växte upp i en fattig och religiös arbetarfamilj. Fadern jobbade som diversearbetare. Elvis skulle förbli djupt troende. Det finns gott om inspelningar av hans andliga sånger. Elvis anammade ett religiöst färgat jämlikhetsbudskap med innebörden att vi alla står lika inför Gud – oavsett samhällsklass och rikedomar. När han själv tog steget från vanlig arbetargrabb till världsartist såg han till att skänka mycket pengar till välgörande ändamål

Elvis hade sedan barnsben sjungit gospel. När familjen flyttade från nordöstra Mississippi till Memphis var Elvis 13 år gammal. Han satt snart med örat klistrat vid radion. Här spelades det blues, rythm&blues, gospel och country. Elvis hade en mycket nära musikalisk relation med den svarta kulturen. Han kunde med sin fattiga bakgrund förstå de svartas svåra situation i landet. Deras musik utgjorde en grundläggande inspirationskälla för honom livet ut.

Jag läser i Björn Horgbys bok ”Rock och uppror” att Elvis arbetarklassidentitet var central under både 1960- och 70-talet. Han sjöng ytterst sällan om den typ av utsvävande lyxliv som han själv levde. Religiositeten och den starka förankringen i arbetarklassen utgjorde ett grundackord i Elvis Presleys texter. Han hade egentligen inga politiska svar på hur samhällets orättvisor skulle angripas, men Elvis hade ett socialt engagemang vilket märks i låten ”In the ghetto” från 1969. Budskapet är minst lika aktuellt i dag. Något måste göras åt fattigdomen i utsatta bostadsområden, annars ökar våldet och kriminaliteten bland företrädesvis unga, arga män.

Att Elvis Presley var en fantastisk bluessångare vittnar plattan ”Elvis is back” om. Den kom ut 1960. I boken ”History of blues” av Francis Davis berättas det om att Elvis Presley i början av sin karriär ofta gick backstage för att möta afrikansk-amerikanska gospel- och bluesartister. Det musikaliska kulturella utbytet har inga etniska gränser. Författaren skriver in Elvis utan minsta förbehåll som en av de stora bluessångarna i historien.

Elvis framlevde sina dagar i Graceland. Han betalade 100 000 dollar för den herrgårdsliknande byggnaden. När jag väl är på plats slår insikten ned med full kraft. Elvis var ett slags livstidsfånge på ett belägrat Graceland. Utanför grindarna häckade beundrarna i tusental. Han kunde knappt visa sig ute på gården. Elvis omgav sig med den så kallade Memphismaffian, en nära krets vänner och släktingar som följde med honom i artistlivet. Han låter båda sina föräldrar bo i samma hus samtidigt som den forna rebellen har bildat egen familj.

Jag tar stegen upp för entrétrappan som är flankerad av två lejonstatyer av sten. I huset hittar vi matsalen till vänster. Här satt familjen och åt sina middagar. Till höger återfinns vardagsrummet och ett musikrum med flygel. Jag går förbi köksavdelningen, kikar in i föräldrarnas sovrum. I källarvåningen finns den kitschiga poolroom och den 70-talsinredda gillestugan.

Jag går upp igen och hamnar i The Jungle Room med sina fejkade Hawaimöbler. Här kunde han gömma sig. Ett rum för television. Ett rum för musik. Heltäckningsmattor överallt. Guldskivor i massor. Scenkostymer i läder och guld. Här spelade Elvis in sina sista två plattor. Han ville ta kommandot över sin produktion, söka sig tillbaka till rötterna igen.

Men ödet ville också annat. Ett gränslöst utsvävande leverne, ett missbruk i stort som smått skulle släcka hans liv i förtid. På Graceland finns alla ”leksakerna” bevarade. Två flygplan. En rosa Cadillac som han köpte till sin mor Gladys fast hon inte ens hade körkort. Elvis bränner pengar. Det kroppsliga förfallet går fort. En ung bildskön yngling förvandlas på bara några år till en plufsig sångare i för trång Las Vegas-trikå. Född 1935. Död 1977 i en ålder av endast 42 år. Hans sista låt någonsin på scenen är låten ”Are you lonesome tonight?” Det är också blues.

Ulf Lundén

KÄLLOR: ”Rock och uppror” av Björn Horgby (Carlssons bokförlag). ”A history of the blues” av Francis Davis (Hyperion).