Förra veckan avbröt jag semesterlunken hemma i Nyköping för Prideparaden i Stockholm. Det var en fantastisk upplevelse av gemenskap och ljus i en värld där mörkerkrafterna är på frammarsch. För oss som förbund är det självklart att manifestera och markera för alla människors lika värde. Vi publicerade också en film som vi kallar Utfryst. En film där vi samarbetat med en konstnär som hade samma vision som vi. Att synliggöra vad som händer när vi utestänger människor från gemenskap.

Detta är och förblir en facklig kärnfråga med stark koppling till våra kollektivavtal. Våra avtal gör inte skillnad på människor. Alla ska behandlas lika – ingen ska straffas eller frysas ut. Det är lika sant i en Prideparad som på våra arbetsplatser.
Arbetsgivarna vet nämligen att kan de diskriminera en – kan de diskriminera alla. På det sättet är varje form av diskriminering, även om det inte drabbar mig personligen, ett hot mot alla oss.

Det här är en gammal kamp som har pågått i över hundra år. Vi har alltid slagits för att förhindra att någon enda av oss diskrimineras, att vi ska kunna spelas ut mot varandra.
Kollektivavtalet är nämligen något större än ett avtal. Det är grunden för hela det fackliga arbetet. Det förhindrar att vi spelas ut mot varandra och stärker solidariteten och sammanhållningen.

Alla ska behandlas lika på vår arbetsmarknad. Därför behövs kollektivavtal. Oavsett om man är kvinna eller man. Oavsett om man är förälder eller singel. Oavsett vem man älskar eller vilken funktionsförmåga man har. Oavsett om man är svensk med ett annorlunda efternamn eller portugis, dansk eller engelsman, så ska ingen diskrimineras. Alla som arbetar i Sverige ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Vi ska inte ha någon slags apartheid på arbetsmarknaden i Sverige, där några ska ha sämre löner och villkor än andra.
Alla människor har lika värde och lika rätt. Vi har lagar som förbjuder diskriminering. Ändå sker det – varje dag på arbetsplatser över hela Sverige. På de arbetsplatser där det inte finns avtal – där kan vi nästan utgå från att människor diskrimineras. Det har visat sig att lagarna inte räcker. Det behövs en kraft som kan kontrollera att de efterlevs.
Den kraften är vi. Det handlar alltid om Vi. Du och jag. Ensamma riskerar vi att slås ned av fördomar och intolerans. Ensamma är hatarna alltid fler. Men tillsammans kan vi mer. Tillsammans kan vi aldrig besegras.
Ljuset besegrar alltid mörkret!

Jonas Wallin
Ordförande Elektrikerförbundet