Vintermörkret sänker sig över Karlstad, och för varje dag vi närmar oss årets mörkaste blir jag lite mer tacksam för mina gamla värmeljus. Elektricitet för all del, men först ett rejält värmeljus.
Vi börjar närma oss julveckan, på ett riktigt så kallat arbetsgivarår. De flesta utav julens röda dagar faller in under helger, en olycka vi tyvärr får leva med även nästa år. 2018 ser däremot bättre ut. Julafton infaller på en måndag, vilket innebär att vi sparar några semesterdagar, eller timmar arbetstidsförkortning som vi kan ta ut i princip när vi vill.

Genom Installations-, Kraftverks-, Thyssen- och Electroskandia-avtalen har vi som elektriker tillförskansat oss en uppsjö av rättigheter, samtidigt som vi köpslagit med arbetsgivarna och fått acceptera en del av deras rättigheter, där ibland den mest kända, arbetsledningsrätten. Rätten att leda och fördela arbete är helt grundläggande för alla svenska arbetsgivarorganisationer.
Från Installatörsföretagen till Almega är man överrens om att den så kallade paragraf 32 är den yttersta friheten för en företagare, och de har troligtvis rätt. Detta innebär dock inte att rätten att leda och fördela ger oss som arbetstagare den yttersta friheten i arbetet. Ibland inskränker den i vår kompetens, när chefen tror hen vet bäst. Ibland leder den till en välfungerande arbetsplats och ibland leder den till katastrof.

På Coop i Örebro ledde arbetsledningsrätten till katastrof när företaget skulle skära ner på arbetsstyrkan. Istället för att utgå ifrån las, valde företaget att köra en osthyvel över de anställdas arbetstid. 40 timmar i veckan blev till 35, 28 timmar i veckan blev till 23 timmar. Ingen behövde gå hem, men alla fick det sämre. Handels kunde inte bara se på när arbetsgivaren försökte gå runt kollektivavtalet, och stämde företaget till arbetsdomstolen.
Häromveckan kom domen som avgör de Coop-anställdas, och så många fleras framtid. Coop hade gjort rätt, och plötsligt blev många utav våra kollektivavtal ett par sidor tunnare. En del av skyddet vi jobbat för att bygga upp under så lång tid raserades. Är vi hjälplösa nu? Nej, absolut inte.

När företaget kommer och ber oss skriva på nya anställningskontrakt ber vi om lite betänketid, samlar våra kollegor till ett möte och diskuterar. Förhoppningsvis landar vi i att gå tillbaka till arbetsgivaren och berätta att antigen så får alla heltid, eller så får hen hitta ny personal. Det kommer inte vara enkelt, men det är ett gammalt och beprövat grepp. Klubben och dina arbetskamrater är det yttersta försvaret för våra avtal. Tillsammans kan vi skydda oss mot helt orimliga krav, och försök till att undergräva kollektivavtalet. Vi behöver inte stå ensamma i vintermörkret, vi måste bara snacka ihop oss först.

Anton Levein