Så var min första avtalsrörelse som förhandlingschef avslutad. En ny roll, inte bara för mig utan för många andra också inom förbundet. Vi har gjort en generationsväxling och klarat den väl. Det går inte att förneka att jag känt en viss anspänning inför uppgiften. Det har varit en spännande resa för mig personligen, men också för förbundet.

 

En avtalsrörelse är också i högsta grad en resa. Den är i mångt mycket som att befinna sig ute på öppet hav. Förutsättningarna förändras hela tiden. Det blåser oväntat upp, vinden kan vända plötsligt. Man kan gå från solsken till mörka moln vid horisonten på ett ögonblick. Då gäller det att hålla koll på kompassen och vart vi är på väg.
Det är ändå en ganska lång resa – en avtalsrörelse. Utfallet måste alltid utvärderas utifrån den punkt där resan börjar. Hur såg det då ut förra hösten? Hela den offentliga debatten präglas av flyktingsituationen. Den stora motsättningen i det svenska samhället tycks stå mellan en generös respektive restriktiv inställning till flyktingar. Det finns i stort sett ingen som diskuterar motsättningen mellan arbete och kapital och hur klyftorna i Sverige växer snabbast i hela OECD-området.

 

I detta läge är utgångspunkten från arbetsgivarna ett nollbud. Sådant sker varje gång och är inget som någon tar på allvar längre. Så skedde också denna gång. Den andra linjen blev krislandet Finland där löntagarna tvingats till stora eftergifter. Då blev budet 0,4 procent. Sedan kom hela den förvrängda debatten om lönesänkningar och sänkningar av våra lägstalöner ivrigt påhejade av några borgerliga partiledare.
Och samtidigt spricker LO-samordningen.  Läget för avtalsrörelsen är plötsligt oerhört osäkert. Mer osäkert än på decennier. Som ett svar på detta formerar vi oss inom 6F tillsammans med Musikerna. Här lägger vi fast en plattform och samarbete med några väldigt viktiga beståndsdelar. Vi kan gemensamt driva en opinionsbildning för mål som är viktiga för oss och vi lovar varandra att ställa upp för varandra. Detta ger oss en styrkeposition och påverkar alla aktörer på arbetsmarknaden. Vi påverkar industrimärket i en positiv riktning. Vi är en starkt bidragande faktor till att vi får en krontalsnorm på plats.

 

Avtal 2016 blev en framgång i detta avseende och också för vårt förbund. Vi blev trendsättare med ett 13 månaders avtal som passar oss som förbund bättre. Vi mötte en motpart som tidigt förstod att en attack på våra ackordssystem var utsiktslöst. Något som BI och Måleriföretagen borde ha förstått, men som man nog passar sig för i framtiden. Vi fick bra villkorsförbättringar trots den korta längden på vårt avtal utan att behöva sälja något.

 

I någon slags mening är förberedelserna igång för avtal 2017 igång. Redan nu väcks tankar om strategier. Målet är en LO-samordning där alla förbund ges inflytande över industrimärket och vi också har en satsning som ger lågavlönade och kvinnodominerade sektorer mer. Vi har också vårt samarbete inom 6F där vi har en viktig kraft för framtiden.

En för alla – alla för en, är kanske en sliten devis. Men sann. Alla LO-förbund tjänar på solidaritet och sammanhållning. Vi blir starkare tillsammans – än var och en för sig. Det är kanske avtal 2016 viktigaste lärdom.

 

Urban Pettersson