När detta skrivs är vi mitt i avtalsrörelsens mest brännande läge, Industrin har precis gjort upp med ett 12 månaders avtal med 2,2 procent i löneökning. Enligt min mening alldeles för lågt, Svensk ekonomi tål mer säger bland annat LO-ekonomer, konjekturinstitutet och riksbanken. Målarna och Byggnads har varslat om stridsåtgärder. För oss i Elektrikerförbundet pågår nu intensiva förhandlingar med både Eio och Efa, hur resultatet blir återstår att se.

Lönebildningen i Sverige har fungerat väl i vissa avseenden, men det krävs förändringar för framtiden. Det har under de senaste avtalsrörelserna varit mycket diskussion om det så kallade märket och att industrin ska vara lönenormerande. Jag tycker egentligen inte om Industriavtalet. Av flera skäl.

Det har försvagat vårt samarbete inom LO. Det försvårar relativlöneförändringar och låglönesatsningar. Och framförallt, den är den stora boven till att kvinnor inte bara är lågavlönade utan också i stor utsträckning felavlönade. Det är effekten av att industrimärket tar ut löneökningar i procent, ofta med en efterföljande löneglidning. Varje gång detta får ske utan några ytterligare åtgärder så vidgas löneklyftan mellan kvinnor och män. Det är därför vi i tidigare avtalsrörelser när vi haft LO-samordning försökt med både kronpåslag och särskilda jämställdhetspotter.

Jag vill ha ett starkt LO. Ett LO som kan se till hela kollektivet. Jag beklagar verkligen djupt att vi inte kunde samordna oss i denna avtalsrörelse. För att vi skall lyckas med det framöver så är min uppfattning att LO ska ha makten över märket och direktförhandla med Svenskt Näringsliv om nivån och andra insatser som minskar löneorättvisor. Om vi inte klarar detta kommer LO att försvagas och bli mer lik TCO och Saco och reduceras till mer av lobbying.

Jag tror att det vi nu ser i denna avtalsrörelse är början på en framväxt av något nytt. Jag är övertygad om att den stökiga inledningen vi sett i denna avtalsrörelse kommer att tvinga fram något nytt. Arbetsgivarna som gjort sitt bästa för att skjuta sönder den svenska modellen kommer att få betala för att man inte tar ansvar. Det statliga Medlingsinstitutet kommer att få kritik för att man så ensidigt fokuserar på märket och mindre på den andra uppdrag som man trots allt har. Man ska också verka för att löneklyftorna minskar och att vi får mer jämställda löner. Det verkar man helt strunta i.

Nu står vi i ett vägskäl. Hoten är flera. För det första från enskilda förbund som bara ser till sitt eget. Från arbetsgivare som bara ser till sina egna kortsiktiga vinster. Från Medlingsinstitutet som bara ser till normeringsmärket. Från politiker som vill klampa in i lönebildningen. Den svenska modellen är större än så.

Det är nu hög tid att industrin lämnar över märkessättningen till LO och LO får i uppdrag att tvinga tillbaka Svenskt Näringsliv till förhandlingsbordet för märkessättningen.
Om vi inte klarar denna kompromiss blir alternativet nya konstellationer och mer av egennyttigt och kortsiktigt tänkande både hos arbetsgivare och enskilda fackförbund. Nya spänningar och fler konflikter kommer som ett brev på posten. Därför behöver vi alla avstå något för att vinna mer tillsammans. Enade vi stå, söndrande vi falla.

Ulf Carlsson
Andre vice ordförande