Hur känner vi arbetslösa elektriker? Känns det som att vi lider av ett fritidsunderskott på grund av sömnlöshet och oron över säkerheten gör att tiden verkar otillgänglig? Att ständigt stå till förfogande, att ständigt jobba för att hitta jobb. Skuldkänslorna att ta lite ledigt när man egentligen borde uppgradera sig själv och göra sig själv mer anställningsbar?

”Fri tid ska ge dig ångest, du ska känna att du lever i utanförskap och skammen skall måla dina kinder” – Visst blir man irriterad att läsa den texten för det värsta och främsta kännetecken med oss själva kan vara att man som människa inte är nöjd och så får man detta som ett påslag som ska tecknas som ens misslyckande?
Ställ dig själv frågan: för kan det någonsin uppkomma brist på arbetskraft i en värld där arbetsmarknaden blir allt större?
Svaret är nej, så varför söker du jobb?
Ett svar kan vara att arbetslös är ett av Sveriges viktigaste jobb, för intresserade kan man läsa lite om NAIRU och hur man skapar en inflationsspiral.
Det ligger i något med värdet av arbete, värdet av arbete är långt ner rotat. Makten, adeln under feodalsamhället under 1600-talet såg arbete som något fult, som ett straff. Det grundar sig i en tolkning när Eva och Adam blev utkastade ur Eden efter att Eva ätit av kunskapens träd, att de hädanefter skulle arbeta i sitt anletes svett. Samma logik har man till ”rikedom” som ett uttryck för hårt arbete kontra fattigdom förknippat med lättja, en retorik man tydligt kan spåra hos Alliansens och Sverigedemokraternas företrädare. Att de vill injaga människor i skräck och osäkerhet, varför? – det ger makt och det är en oerhörd ful retorik.

Så hur fungerar det att vara arbetslös ung elektriker och komma in i arbetslivet? För mig gick det förvånansvärt fort att gå från den naiva tonårstron på att man hade ett egenvärde som människa, till att betrakta sig som ett produktionsmedel. Det offentliga språkbruket är talande: arbetet är inte i första hand till för att skapa värde, utan en ”sysselsättning”. Människan sägs behöva ”ett jobb att gå till” som om det handlade om en fritidsgård för vuxna och just känslan över att man betraktar sig som ett produktionsmedel fick mig att gå olika kurser som kunde ge en antydan varför det är så. Kort och konsist kan man mena ”för i kapitalismen kan vi inte bli annat än en vara.”
Min kompis Abbe vill ha ett jobb men lotsas runt dessa praktikplatser för ingen har plats i ledet, det till synes är inget nytt i min hemkommun då i princip alla ungdomar får genomlida lotsningen upp till 25 års ålder då man väljer att flytta. Det pratas om vikten att skapa arbete vilket är väldigt ironiskt, ett lokalt politiskt beslut att förbjuda automatiska biltvättar och ge skatteavdrag för att riva nybyggda hus och bygga upp dem igen skulle i sig vara ett sätt att skapa jobb till Abbe som febrilt söker, det verkar som att för varje typ av nytt jobb som skapas tycks man se som en lycklig tilldragelse.

Idag förändras inte bara samhället väldigt snabbt på olika plan, vi till och med förväntar oss och kräver förändring, utveckling. En arbetsgivare skulle inte vilja ha en anställd i 55 års-åldern, deras kunskaper är ålderdomliga och deras metoder likaså. Då väljer man hellre en tjugosexåring som kan jobba dygnet runt, så jag tror inte Abbe har så svårt att få ett jobb just nu, men det är värre just nu för den äldre generationen som ska jobba tills pensionsåldern.

Det är också intressant att det sägs att klasskamp inte längre behövs. Att vi är våra egna chefer, att arbete inte länge är slaveri utan personlig utveckling. (har någon sett den?) Det är en falsk verklighetsbeskrivning men passar in i Alliansen och Sverigedemokraternas ideologi och andra sidan sägs de kriser vi genomlever vara vårt eget fel. Detta logiska hopp sker ganska obehindrat eftersom ”vi är kaptener på egen skuta” och hamnar vi fel är det för att vi styrt skutan fel. Inte nog med att du nu är i utanförskap och arbetslös, du har alltså även dig själv att skylla på.

Hela det reformistiska projektet med välfärdsstaten bygger på en slags rättviseideal, där arbetare forsätter att gå till jobbet i utbyte mot hyfsad betalning, pension och respekt. I gengäld ska företagarna få en stark arbetsmoral upprätthålld.

Ska vi få bort ”utanförskapet” måste vi sluta likställa arbetslinjen med människovärdet.

Den bittra elektrikern