• Det var ett stort gäng kvinnliga elektriker som möttes under tre dagar för att lära sig mer i flera olika ämnen, och diskutera gemensamma erfarenheter. Foto: Tina Nordling

  • Att lära känna tjejer från andra håll i landet är viktigt. Foto: Tina Nordling


Tre intensiva dagar blev det, när 42 kvinnliga elektriker från hela landet samlades på en konferensanläggning i Bålsta utanför Stockholm.
Framtida arbete, morgongympa, genomgång av bra och dåliga exempel ute i landet, historia, skyddsutrustning, internationellt besök och konflikthantering var något av träffens innehåll.

 

ENKÄT: Hur var kvinnokonferensen?

 

Det hela började med en presentation i grupparbetes form, uppdraget: hitta några gemensamma nämnare inom gruppen. För att hitta det måste man tala med varandra, vilket det gjordes. Mycket prat under middagen blev det också.
Konferensen fick också besök från Ukraina. En tjej vid namn Anastasiia Klymenko, som arbetar inom byggfacket där.

 

 

Dagarnas program inleddes med bygg-gympa. I dag finns det ett färdigt gympaprogram som Galaxen och de stora byggföretagen tagit fram och det är många byggföretag som gör det varje morgon ute på arbetsplatsen. Vi körde igenom programmet, så när det var klart var alla garanterat vakna och varma.
Kent Östman och Göran Söderlund drog i gång Kvinnokonferenserna 1995 och var inbjudna för att prata. De berättade om förbundets historia, om när kvinnor började anställas och deras behov av stöd i vissa frågor.
Göran drog i gång lokala träffar på El-ettan 1999, vilket föll väl ut. En av de första frågorna som kom upp var att tjejerna ville ha egna toaletter då dem på byggena ofta var väldigt smutsiga. Det visade sig, vid en fråga till tjejerna på konferensen, att behovet fortfarande fanns och att läget inte ändrat sig så mycket.

 
Under dagen arbetades det mycket med frågorna: hur ser det ut i dag på arbetsplatserna, är det något vi kan ändra på och hur ska vi kunna göra det?
Magnus Stoor på grossistföretaget SMC visade skyddsutrustning och maskiner, och pratade om arbetsmiljöproblem, ett uppskattat inslag.
Tjejerna diskuterade om det nätverk som startades 2004 med namn Elqvinnorna och hur de ska få det att fungera och vad de vill med det. I dag fungerar facebook-gruppen Elqvinnorna, där får alla kvinnor/tjejer som antingen jobbar inom elbranscherna eller går i elprogrammet vara med.
El-ettan har en tjejsektion som ansvariga berättade om. Den har ett bestämt för syfte och mål. Syfte är att alla ska känna sig välkomna att arbeta i elyrket oberoende av kön, nationalitet eller religion.

 

Målet är att:
* Stötta genom att skapa nätverk/kontakter.
* Stärka genom att träffas i olika sammanhang.

 

 

Behålla genom att finnas till för varandra, många är lika med styrka.
Det bestämdes att det ska jobbas för att få en kontakttjej i varje verksamhetskrets, VK, för att ha en grupp som kan ha kontakt med varandra för att sprida goda exempel mellan tjejgrupperna i de olika verksamhetskretsarna och att så småningom få ett gemensamt mål för alla Elektrikerförbundets Elqvinnora

 
Isabell Johansson, ombudsman i region mitt, hade ett pass om konflikthantering grundat på ett material utarbetat av förhandlings- och konfliktutbildaren PO Bergström . Det uppstår många små konflikter både på arbetsplatsen och privat, det är bra att ha verktyg för att lösa dem. Isabell lärde ut vad röd och grön zon innebär.
Per-Håkan Waern från Elektrikerförbundet och Jens Albrektsson från Eio genomförde en workshop, där det bland annat framkom är att det kommer in många tjejer via vuxenutbildningar. Bland deltagarna på konferensen hade över hälften av tjejerna gått via vuxenstudier.

 
Ninni Blom, Christine Svedjestrand från verksamhetskrets 1 och Katarina Berg från verksamhetskrets 2 var de som arrangerade och höll i konferensen.
När tjejerna satte sig i bussen för hemresan var de troligen väldigt trötta efter tre intensiva dagar med många nya intryck. Men de flesta såg nöjda ut.

 

Tina Nordling

 

 

ENKÄT: Hur var kvinnokonferensen?