Det mesta har gått Sverigedemokraternas väg denna sommar. Hela den politiska dagordningen domineras av flyktingfrågan. Vi ser dessa hemska bilder på flyktingar som om de överlever båtfärder i utdömda skorvar på Medelhavet eller säkert mardrömslika färder i långtradare i Europa.

 

 
Bristerna i Sverige är flyktingarnas fel mässar SD. Det är naturligtvis inte sant. Men där har den politiska debatten hamnat. Och som ett brev på posten presenteras undersökning efter undersökning som visar att stödet för Sverigedemokraterna ökar.

 

 
Flyktingkatastrofen är naturligtvis en jättefråga inte bara för Sverige utanför hela Europa. Men den stora motsättningen i svensk politik går inte mellan svenskar eller invandrare och flyktingar. Plötsligt ska alla Sveriges problem skyllas på fattiga och utsatta människor. Det är inte flyktingarnas fel att tågen inte går i tid, att våra barn inte får lära sig tillräckligt i skolan eller har möjlighet att flytta hemifrån till egen bostad. Det inser var och en som besinnar sig ett ögonblick. Regeringen Reinfeldt valde att sänka skatterna med 150 miljarder. Det var ett politiskt val som gjordes och som tyvärr inte utmanas av den rödgröna regeringen.
I frånvaro av de verkliga politiska konfliktlinjerna blir tyvärr flyktingpolitiken dominerande. Ett annat arv från Reinfeldt-eran är rädslan för att sticka ut från mitten i svensk politik. Regeringen måste våga lägga förslag som kanske inte samlar stöd i riksdagen. Man måste slåss för det man tror på. Underskatta inte väljarna. Lägger man fram bra förslag blir kostnaden hög för de borgerliga att rösta ned dem. Konfliktlinjerna kan bli tydliga igen.

 

 
Varför inte ta en konflikt om att klyftorna i Sverige ökar snabbast i OECD? Varför inte ta en konflikt om vinsterna i välfärden? Varför inte ta en konflikt om att Sverige behöver låna för att ha råd att göra investeringar och öka bostadsbyggande långt över dagens nivåer?
Den framgång vi ser nu hos Sverigedemokraterna beror inte på att var fjärde svensk plötsligt har blivit rasist. Nej, det handlar som på 1930-talet om rädsla. Man är rädd för att förlora sitt jobb. Man är rädd för att inte klara sig om man blir arbetslös. Man är rädd för att det inte ska finnas skydd om man blir sjuk. Det är som Olof Palme en gång sa. När man är rädd vänder man taggarna utåt i rädsla för att bli en av förlorarna i vinnarnas paradis.
Konfliktlinjen i svensk politik måste skärpas. Det måste regeringen inse. Annars får väl du och jag och alla andra fackligt aktiva hjälpa till med det. Eller hur?

 

 

 

Ulf Carlsson
2:e vice ordförande Elektrikerna