Den 17 mars var det Kollektivavtalets dag där fackföreningsrörelsen uppmärksammar den grundbult som är grundfundamentet i det fackliga arbetet. Kollektivavtalet garanterar att den elektriker som arbetar i Korpilombolo eller Ystad har samma lön för samma arbete. Fiffigt, eller hur?!

Syftet är att förhindra en lönekonkurrens mellan arbetarna. De ska inte bjuda under varandra för att få arbetet. Det är det som är det fackliga löftet; vi lovar varandra att aldrig underbjuda varandra för att få arbeta utan är solidariska med varandra.

Därför skapade fackföreningsrörelsen också a-kassan för att den som råkar bli eller vara arbetslös inte, av omständigheterna, ska tvingas att dumpa sina lönekrav. Nu haltar det här då ytterst få får full a-kassa eller en a-kassa som motsvarar de 80 procenten av det vi önskar ska vara a-kassans villkor.

Det är otroligt otillfredsställande att våra politiker i de flesta läger fortfarande verkar tro att arbetare behöver tvingas till arbete då de, enligt deras nattståndna teorier, föredrar att ligga på soffan istället för att jobba. Det här kallar ekonomerna med borgerliga värderingar incitament för arbete. Jag kallar det för arbetarförakt! Eller till och med klassförakt!

Men det är en parantes, nu gällde det kollektivavtalet. Vad är egentligen kollektivavtalet? Vad betyder det om vi ser det ur ett större perspektiv? Det finns en intressemotsättning i samhället liksom i ett ekonomiskt system som vårt som är grunden till allt annat. Det är motsättningen mellan arbete och kapital.

Som arbetare vill du självklart ha så bra betalt för ditt arbete som det bara är möjligt. Som arbetsgivare eller den som äger kapitalet vill du ha så mycket som möjligt kvar av vinsten. Det låter logiskt eller hur? Men nu kommer vi till pudelns kärna. Det som skall fördelas är överskottet, är inte statiskt. Det är inte givet för alla utan det förändras.

När bilbyggaren, byggnadsarbetaren eller elektrikern gör sitt jobb skapar de ett ökat värde av det råmaterial som de använder. Bilbyggaren skapar av metallen, skinnet, tyget och så vidare en bil som är mångdubbelt mer värd än det material som han eller hon från början använde.

Likadant är det med byggnadsarbetaren som bygger huset och tillför råmaterialet ett nytt och högre värde och det gör även elektrikern. Det här kallas mervärde. Teorin är inte ny. Arbetarens kunskap och nedlagda arbete skapar mervärdet, inte kapitalet i sig. Den förste som påpekade detta faktum och skapade denna teori var en engelsk ekonom under 1800-talets början som hette Ricardo som sedan utvecklades av Karl Marx till den teori som är aktuell än idag.

När elektrikern med sitt kunnande och arbete skapar ett mervärde gäller kollektivavtalet som verktyg för fördelningen av det. Löneförhandlingarna handlar om dragkampen mellan arbete och kapital. Kollektivavtalet är resultatet av den dragkampen.

Då är det också lättare att förstå varför vissa arbetsgivare tycker att kollektivavtal är besvärligt och hellre skulle se individuella avtal. Eller än värre som högern vill att individuella avtal ska ha större tyngd även om de är sämre. Mer av mervärdet till arbetsgivaren och kapitalet, mindre andel till elektrikern och arbetaren.

Kollektivavtalets styrka är att vi är många som har en kollektiv makt som innebär att vi kan konfrontera arbetsgivaren och dess fördel av att kontrollera kapitalet och vem som får arbetet. Att fira kollektivavtalets dag är därför i högsta grad berättigat! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra! Precis som arbetarna ropade i arbetarrörelsens ungdom när de hade vunnit en seger!

Ingemar E L Göransson