Just inkommen från en skridskotur på sjön ska jag för första gången skriva en krönika här till er. Lite lagom svettig och glad för vinden som bet i kinden och att jag fick visa en liten kille hur man gör åttor genom att åka baklänges och trycka ut och in skridskorna.

Ikväll ska jag gå på ishockey och se Färjestad kämpa för tre poäng.

Året som just passerat var det år då jag fyllde 50, Herregud är det möjligt. Jag tillbringade den dagen i Florida, förstås en massa dagar till.

Jag badade i Atlanten i soluppgången och längre fram på dagen cyklade jag längs beachen. Eftersom det var Memorial day och alla var lediga var det proppfullt på den enorma beachen. Jag cyklade och jag sjöng, glad att ännu vara i livet. Jag såg tre personer sitta under ett parasoll den ena hade gitarr eller snarare ukelele. Jag stannade och berättade för dem att det var min födelsedag och undrade om han kunde spela nåt för mig, visst, de sjöng Happy birthday. Tackade och trampade vidare.

Jag tittade efter några som spelade boll, jag har alltid älskat bollar. Var aktiv handbolls- och fotbollspelare som ung. Där borta! Jag såg några ungdomar med en fotboll, 25 m från havet på den gigantiska sandbeachen. Jag tänkte jag stannar. La ifrån mig cykeln i sanden det var en härlig 29 gradig värme. De iakttog mig och jag gick fram och sa: Hello! Can I join you? Fem killar och tjejer lekte fotboll, trixade, passade och hade kul. De öppnade upp cirkeln för mig och jag var med. Bollen gick runt jag visade mig själv och världen vad jag kan. I shorts och bikiniöverdel lekte jag med främmande människor på min 50 årsdag.

Efter en stund började de fråga. Jag sa att jag är svensk och älskar bollar och människor, jag sa att det var min födelsedag och ville bevisa att jag är en player. De var från Orlando några pluggade och några jobbade, de gillade verkligen att jag hängde på. Efter en lång stund hade jag fått klart för mig att jag var bäst av dem på bollkontroll, då tackade jag, tog min cykel och cyklade vidare i en lyckokänsla. Jag lever.

De senaste 12 åren har jag jobbat med arbetsrelaterade bekymmer som stress, uppsägningar, konflikter på jobbet och organisationsutveckling. Träffat och stöttat många trötta och ledsna. Vi tar våra jobb väldigt seriöst och vi ger mycket och samhället kräver också av oss att hänga med. Även privatlivet drabbas, vi går på gym och följer träningsscheman. Alla har svarta träningkläder. Vi lägger ut runkeepers resultat på facebook och alla ska veta om vi sprungit 11, 12 eller 15 km.

Ursäkta tror nån på allvar att jag bryr mig?

Det enda jag vill veta är om du hade kul, om det du gör, gör dej glad. Om du får kraft och glädje i ditt liv. Leken är oerhört viktig. Har du en lekplats? Kan du skaffa dig en lekplats? Bygga modellplan, sjunga i kör, spela golf. Nåt som du gör bara för att du blir glad och avslappnad av det. Att få uttrycka glädje och sorg som man gör i tex en sport glädja sig över resultat eller deppa när det går dåligt är mentalt renande. Stressreducerande. 30 sekunders depression är bättre än långtidssjukskrivning. Att på en ishockeymatch ställa sig upp och vråla av glädje eller besvikelse är hälsosamt. Var annars i samhället kan du göra så? Om du får sms från frugan att hon redan hämtat barnen på dagis, kan du inte ställa dig upp i busset och hoppa och jubla. Då ringer nån 112. Nej.

Det pinsammaste en svensk kan tänka sig är om din 45 åriga granne skulle komma och ringa på dörren med en boll under armen och när du öppnar säger hon ska vi leka.

Men hon kommer ändå vara lyckligast.

Ninni Länsberg

Fyra rader om Ninni

Jag är en handbollsspelare som läste teologi och blev pastor, jobbade 10 år inom kyrkan. Gifte mig med en kvinna och tog fronten i att stå upp för likabehandling pga sexuell läggning i vårt land och är stolt över att bidragit till den utvecklingen.

Jobbar sen 12 år med arbetsrelaterade bekymmer som samtalsstöd och föreläsare inom näringsliv och offentlig verksamhet.