• Sture Wärlinder lyssnar aktivt efter ljuden från förr, som han menar representerar en bortglömd del av vår kulturhistoria. FOTO: OLLE ANDERSTAM

2014-06-23

 

När Sture Wärlinder under 1960-talet arbetade som lärare i elteknik på yrkesskolan i Hudiksvall lånade han en dag hem en av tidens nymodigheter, en kassettbandspelare – mest för att prova tekniken. Sedan dess har han kommit att tänka på en sak;
De ljud vi omger oss med är en del av vår samtid, och de ljud vi lämnat efter oss är en del av vår historia.

 

Lånet av bandspelaren skulle bli början till ett intresse Sture Wärlinder har kvar än idag. Han samlar numera på vår akustiska historia och har idag över 10.000 läten inspelade.

 

HEMMA I KÖKET hos Sture Wärlinder kan man höra det rytmiska malandet från en kaffekvarn. Det är helt i sin ordning. Men här i spisvärmen kan man också få höra ljuden av en slagtröska, fingerskivan på en gammal telefon och liens väg genom gräset.
– Hörde du att det var en kvinna som slog, undrar Sture och påpekar – självklart – att pigorna hade ett kortare liedrag genom gräset.
Gissningarna om vad vi hör spretar åt olika håll. Sture Wärlinder har emellertid den bakgrund som krävs för att själv ha upplevt de ljud han samlat på band och CD.
– Första jobbet var som odalmansassistent, säger Sture och plirar över glasögonen som för att se om titeln genomskådats. Jag började helt enkelt – förtydligar han – min bana som dräng till far min hemma på gården i Värlingsö utanför Norrtälje.

 

IDAG, LÅNGT SENARE, har han fått medalj av Nordiska museet för sin hembygdsvårdande gärning och sitt arbete med att bevara de gamla ljud som riskerar att falla i glömska.
– Minnena av ljud fungerar på samma sätt som vårt doftminne. När vi hör ett ljud, eller känner en doft, förflyttas vi omedelbart till den tid och plats där vi först förnam det, konstaterar Sture, trycker på CD-spelarens fjärrkontroll och visar tydliga tecken på att trivas.

ETT RYTMISKT SVISCHANDE med en återkommande dov duns för tankarna till en vävstol, men tankarna räcker inte riktigt ända fram – eller kanske snarare tillbaka. Att lyssna på ljuden från förr, och minnas eller associera i rätt riktning, handlar till stor del om vilken generation man tillhör.
– Det där var risslans modernare efterträdare, en kastmaskin, som rensade säden från agnarna meddelar Sture sakkunnigt. Den som upplevt det ljudet, i sin barndom eller sitt arbete, har inte några problem med att placera det.

 

UTANFÖR KÖKSFÖNSTRET sitter en hackspett och slår sina trumvirvlar. Den påminner oss om att det fanns ljud även före mänsklighetens gryning. Mellan virvlarna bjuder Sture på människans egna läten. Han framkallar de autentiska ljuden av ett ankarspel, sågning och upptagning av sjöis, handmjölkning och någon som skär vass.
– Vet du vad det här är, frågar Sture roat medan han tänder pipan.
Ett kärvt och regelbundet knarrande avslutas med ett lätt skrammel och ett mer bestämt skrapande ljud. Har man inte hört detta i sin uppväxtmiljö blir tankarna grumliga och man får svårt att föreställa sig var och vid vilken årstid det utspelas.
– Det var en man som gick i 15 graders kyla över ett snötäckt gårdstun för att lägga en hasp på en boddörr. Ett ljud som blivit alltmer sällsynt – eller sällhört – i takt med inflyttningen till städerna och landsbygdens avfolkning, säger Sture.

 

STURE WÄRLINDER ser inte bara sig själv placerad i ett landskap – i hans fall i Roslagens odlingsbygd – utan i lika hög grad i ett ljudskap; en ljudmiljö med vissa lokala och karaktäristiska inslag.
– Ljudskapet på landsbygden var nog under många hundra år detsamma, säger Sture. Det var först under senare hälften av 1800-talet, genom industrialismens framväxt, som det förändrades radikalt – framför allt genom ångmaskinen.
För att ackompanjera sitt resonemang startar han åter CD-spelaren. Fram träder det mäktiga ljudet av ett ånglok med vissla.
– Nu började det rulla nya ljud över nejderna som ibland kunde höras kilometervis. Just det här spelade jag in i Köpenhamn, säger Sture.

 

STURE MÄRKER NU hur hans tämligen udda intresse sprider sig och får uppmärksamhet. Numera är han en efterfrågad föreläsare hos pensionärsorganisationer och kultur- och hembygdsföreningar från Kiruna i norr till Lund i söder.*
– Det är framför allt den äldre generationen som har intresse för och glädje av vår akustiska historia, noterar Sture. Jag hade inte mer än startat uppspelningen en gång, så for en kvinna upp ur församlingen och utbrast ”Spånhyvel” ! Hon hade suttit under en sådan som barn och plockat undan spån medan hennes pappa hyvlat takspån till något uthus. Det är egendomligt hur minnet fungerar, tänker Sture högt.
Att åka runt och mässa ser dock inte Sture som sin uppgift – snarare att väcka tankar och känslor. Det hela utgår från den lilla människans vardagshistoria och allt handlar om att deltagarna ska minnas själva.
– När någon känner igen ett ljud märks det direkt. Ögonen vidgas och blicken börjar söka efter ord att sätta på ljudet, förklarar Sture. Hur kan du känna igen det här, vad har du för minnen av det, frågar jag då.
Ofta börjar åhörarna prata med varandra och dolda berättartalanger kommer fram. Då anser Sture att han gjort sitt och kan ta ett steg tillbaka.

 

AV STURES MÅNGA inspelade ljud finns en del mycket specifika, men som ännu en del äldre lyssnare kan skilja på.
– Barkning av träd har jag i två versioner, berättar Sture. Det finns de som tveklöst kan avgöra om det rör sig om asp eller gran. Aspen är mjukare och ger längre remsor av bark, medan granen svarar på ett annat sätt och hugger i kvistarna.*
Ett av de första ljud som bröt igenom kvarnens malande, räfsans frasande, smörkärnans slurpande och människornas rop och sång i landskapet torde ha varit kyrkklockorna.
– Det var ett respektingivande ljud som förr bara kunde överträffas av kanonskott eller åskans dån, föreställer sig Sture. Kyrkklockorna var också ett av de få ljud – kanske det enda – som var gemensamt för stad och landsbygd.
Sture blev en aktiv lyssnare och började läsa av sin miljö med hörseln kring 1944. Unge Wärlinder gick då på Västra skolan i Norrtälje. Gatan utanför var belagd med kullersten och hästarna drog i par vagnar med järnskodda hjul lastade med säd till kvarnen.
– Det var kristid och inga gummihjul fanns att få tag i, vilket förstärkte slamret vid sidan av det ihåliga kloppandet från hästhovarna. Minnesbilden – eller ska jag säga ljudbilden – av detta är fortfarande mycket tydlig, konstaterar Sture.

 

ÄN IDAG, vid 76 års ålder, bär Sture med sig väskan med digital inspelare och mikrofoner vart han än far för, som han säger; Man vet ju aldrig vad man kan få höra. I väntan på nya – eller snarare gamla – ljud får vi hålla tillgodo med de redan inspelade. Så vi blir sittande vid köksbordet i det trygga ljudet av får och kor i samma lagård, smedpusten från smedjan i Erikskulle och en osmord logport som står och gnäller medan skymningen sänker sig över Roslagens skogar. Plötsligt avbryts vi av Sture Wärlinders mobiltelefon och på någon sekund har vi flyttats tillbaka till idag.

 

Olle Anderstam

 

Här nedanför kan du höra en del av Sture Wärlinders inspelade ljud.

Maila artikeln Skriv ut artikeln

Kommentarer

Mer Reportage

Omplacering ett alternativ när arbetet blir för tungt

Att arbeta i ett hantverksyrke och samtidigt vara gravid, det är en kombination många kvinnliga elektriker ställs inför. Om kroppen inte orkar med det vanliga arbetet ska arbetsgivaren om det är möjligt erbjuda andra lättare arbetsuppgifter. Något som fler arbetsgivare bör uppmärksammas på.

”Tjejer måste informeras bättre om elprogrammet”

Ida och Moa från Ulricehamns kommun är 16 år och har just börjat första året på elprogrammet vid Ållebergsgymnasiet i Falköping. Jag är inte rädd för att bli ensam tjej på jobbet, säger Ida och får medhåll av kompisen Moa: Man måste ha lite attityd, säger hon. De vill ha mer info på högstadiet för att locka fler tjejer till utbildningen.

Från fackligt arbete till yrkeslärare – Alla tre halkade in på ett bananskal

Tidigare var de tre fackligt aktiva elektriker. I dag är de lärare på el- och energiprogrammet på Ållebergsgymnasiet i Falköping. Vi har nog halkat in på lärarjobbet på ett bananskal alla tre, säger Henric Hagberg.

Ackord på Kvinnebyskolan: ”Längtar till nästa jobb att mäta”

– Ackordet är inget man ska vara rädd för. Marcus ”Glenn” Eriksson är 25 år och mäter sitt första ackordsjobb. -Det här är ett lagom långt jobb att starta med, 1400 timmar. Strax före midsommar började Marcus själv på jobbet vid Kvinnebyskolan i Linköping. En liten skola i utkanten av stan som blivit för liten och nu byggs en stor utbyggnad.

Fyra el-grabbar på väg in i arbetslivet

Hur är det att välja ett gymnasieprogram redan i högstadiet, ett program som i praktiken blir ett yrkesval? Men det är inte alltid som gymnasievalet stämmer senare i livet. För fyra år sedan mötte vi fyra elever på Lugnetgymnasiet i Falun för första gången. Att det blev Viktor, Anders André och Gustav var mest en slump.

Kvinnliga och homosexuella elektriker fryses ut – nu lyfts problemet i filmer

Elektrikerförbundet vill uppmärksamma att människor blir utfrysta på arbetsplatser, i samhället och föreningsliv. I några mycket korta filmer uppmärksammar konstnären Martin Lima de Faria problemen. Elektrikerna har varit med och finansierat filmerna. Det är få tjejer i elektrikeryrket. Av Elektrikerförbundets 25 000 medlemmar är det bara tre procent som är kvinnor.

Domstolen gick på Sandras linje – gav rätt mot försäkringskassan

I våras fick Sandra Rudeberg rätt mot försäkringskassan, som hade nekat henne sjukskrivning efter cancerbehandling. Hjälpen kom av den juristförsäkring som Elektrikerförbundets och Sekos medlemmar har tillgång till. Våren 2015 var tuff för Sandra Rudeberg. Efter en sjukdomsperiod för utbrändhet, fick hon besked om att hon hade bröstcancer.

Percy Kindahl: ”Bästa att jobba som hissmontör”

Det är tio år sen han gick i pension. Men han fortsätter sin aktivitet. På El-ettans årsmöte satt han sekreterare. Percy Kindahl har som så många andra ett rikt liv att berätta om. Han berättar också gärna om arbetarrörelsens historia och gärna om Söder i Stockholm. Vi följde honom en dag. .solidtango-embed#s6l9xk9489c { position:relative; padding-bottom:56.

Fotografen David följde strömmen – sadlade om till elektriker

De mänskliga mötena och problemlösningen finns där fortfarande, men mycket annat är nytt. Efter närmare två decennier som fotojournalist bytte David Bergström bana och utbildade sig till elektriker för att göra skillnad. Det är ingen hemlighet att tidningsbranschen genomgår en kris som drabbar både de som skriver och de som fotograferar.

Dennis tar det med ro

ReportageTio SM-guld som senior och siktet inställt på VM nästa år. Elektrikern Dennis Gustavsson tillhör absoluta sverigeeliten i rodd. Tjusningen? Tja, antagligen att man gillar mjölksyra, ha-ha.   Dennis Gustavsson skrattar och fortsätter att trycka i sig medhavda limpmackor med räkost.
Foto: Tomas Nyberg

36 år sen Henrik svävade mellan liv och död

– Det bara smällde. Jag såg en grön aura. Det enda som var kvar på kroppen var en strumpa och kalsingarna. Det luktade bränt kött. Henrik Söderstad var 23 år när han drabbades av en olycka i ett ställverk på Kvarnsvedens Pappersbruk. I dag är han fortfarande elektriker. På kroppen har han minnena från olyckan. – Jag går inte gärna i solen, konstaterar Henrik.

Jaguaren Juma dödades för OS-jippo

os i brasilienI staden Manaus i brasilianska Amazonas sköts den sällsynta jaguaren Juma till döds efter att ha slitit sig loss under ett OS-jippo under den flera hundra städer långa resa som OS-facklan vandrat. Efter att fyra ampuller med lugnande medel inte lyckats stoppa vilddjuret drog en närvarande soldat sin pistol och sköt Juma till döds.

Våldet bakom OS-kulisserna

os i brasilien  Jag befinner mig i det farligaste landet i världen som inte befinner sig i krig. I Brasilien sker 60 000 dödsfall till följd av våld varje år, och en stor majoritet av dem dör av skottskador från handeldvapen.   Den hissnande kriminaliteten har gjort att många i Brasilien anser att en bra bov är en död bov, och sympatiserar med polisens hårdare tag mot kriminella gäng.

Slaget om Vila Autodromo

os i brasilienMitt i ett av de fina kvarter som vigts åt de olympiska spelen i Rio de Janeiro ligger Vila Autodromo. Det är ett bostadsområde som gjort sig känt som en av de få fredliga favelorna i staden. Vila Autodromo var ett hem för över 600 familjer för ett år sedan. Det består av riktiga hus av tegel och inte alls några skjul men kallas ändå för en kåkstad – Favela.

Elektrikerjobbet blir konst – Jimmy ställer ut på Runöskolan

Det är en del av den här tiden. Hur skitigt kan det va. Det säger Jimmy Rosenholm från Vallentuna. Han jobbar som elektriker. Men han är också konstnär. Han talar om en tavla han målat från ett oacceptabel arbetsmiljö. Under maj och delar av juni har Jimmy haft en utställning på LO-skolan vid Runö i Åkersberga.