Att man får vad man betalar för stämmer inte alltid. Men som tankefigur kan det vara ganska klargörande. Saker vi väljer att lägga mindre pengar på och som inte automatiskt kan göras effektivare – kan bli sämre.

Om svenska folket ville lägga mindre pengar på sjukvård, utbildning, äldreomsorg och brandförsvar vore detta inget problem.

Om folk tyckte att vi har för mycket välfärd, att ungarna får för bra skolmat, att de nästan friska 70-åringarna erhåller så mycket omsorg att det är löjligt, att a-kassan är för generös eller att nyförlösta får stanna så länge på BB med sina nyfödda att det mest liknar ett spa, så skulle folk dra sina slutsatser av att det allmänna badade i pengar och tycka att det är ett slöseri.

Men nu finns det oroväckande tendenser att pendeln slagit över för långt i nedskärningsivern. Vårdkaoset är påtagligt. SJ ska skära ner en miljard och nattåget är i riskzonen.

Samtidigt visar opinionsmätningar och SCB:s valundersökning (2010) att människor inte alls vill prioritera sänkta skatter. Det är inte där problemet sitter, menar de flesta tillfrågade.

I valet mellan det femte jobbskatteavdrag som alla yrkesverksamma arbetande friska fick nu vid årsskiftet så skulle 76 procent välja att pengarna istället gick till skolan.

I en annan mätning visar det sig att åsikten att välfärdssystemen är för omfattande eller skatterna för höga sällan varit så ovanlig – människor vill tvärt om höja skatterna och anser att välfärden behöver mer resurser.

Denna attityd får dessutom stöd från vitt skilda håll.

Statliga Konjunkturinstitutet menar att skatteintäkterna behöver öka med runt 100 miljarder till 2018 för att upprätthålla dagens välfärdsnivå. Att inte höja skatten i det läget eller att sänka den är detsamma som att medvetet försämra välfärden.

LO har precis, liksom SNS tidigare, krävt en skattereform. Dagens system är ett lapptäcke av avdrag och undantag. Framför allt har skattesystemet under nuvarande regering ett stort problem:

Det drar inte in tillräckligt med pengar.

År 2000 tog samhället in 51,5 procent av BNP i skatt. 2015 kommer det enligt prognoserna att vara 44 procent.

Den differensen motsvarar 330 miljarder kronor, en obeskrivligt stor summa. Det motsvarar runt 700 000 anställda – exempelvis sjuksköterskor eller lärare.

Nästa gång du kommer in på akuten och får vänta eller när det inte finns en vikarie i barnens skola vet du skälet. Vi har sänkt skatten med 700 000 anställda.

Resten är ett politiskt val. Vi får det vi betalar för.