Svenska Elektrikerförbundet har funnits i över 100 år. De viktigaste händelserna i förbundets historia fram till idag kan man läsa om i följande text skriven av Gunnar Nilsson, tidigare redaktör för förbundets medlemstidning Elektrikern.

Elektrikerförbundet bildades den 17 – 18 september 1906. Från början bestod medlemskåren i förbundet av installationselektriker. Den utökades genom att linjemontörer och kraftverksmaskinister, hissmontörer och senare radio- och TV-tekniker, IT-tekniker organiserade sig och anslöt sig till förbundet. Bakom bildandet stod främst Stockholms Elektriska Montörsförening och fem andra stockholmsföreningar samt ombud från Göteborg, Malmö, Halmstad, Borås och Östersund.

Medlemsavgift 15 – 30 öre

Man började med ett lån på 700 kronor från Stockholms Montörsförening. Inträdesavgiften var två kronor för helt betalande och en krona för halvt betalande, 16 – 18-åriga medlemmar samt kvinnor. Kontingenten sattes till 30 respektive 15 öre.

Förbundskontoret

Den första tiden var förbundets administration förlagd till ordförandens och kassörens hem. Från april 1907 hyrde man två mindre rum vid Klara Västra kyrkogata 9 i Stockholm. Hyran var då 400 kronor per år. I oktober 1908 kunde man flytta in i det dyrare alternativet i Folkets Hus. Därifrån flyttade man till Tunnelgatan.
Lokalen var kall vintertid. ”Hu vad vi frös, där vi vintertid satt i våra överrockar och skrev med frostnupna fingrar”, berättade den förste ordföranden, Gustaf Rudolf Nilsson i en intervju.

Förbundet har nu sitt huvudkontor fastigheten Upplandsgatan 14 i Stockholm. Huset, uppfört 1902 och inköpt 1939, ligger nära Norra Bantorget där LO, landsorganisationen har sitt kansli.

Konflikt

Den första kraftmätningen med Elektriska Arbetsgivareföreningen utspelades 1907. Arbetsgivarna hävdade att man skulle utgå från verkstadsavtalets normer. Förbundet satte hårt mot hårt. Det blev inget verkstadsavtal. Arbetsgivarnas lockouthot avvärjdes. Konflikter utbröt i Malmö och Östersund. Den i Malmö slutade i nederlag. I Östersund hemförde förbundet till sist en seger.

Storstrejken

Den 13 juli 1908 överlämnade arbetsgivarna till landsorganisationen LO ett ultimatum, att om uppgörelse i förhandlingarna inte uppnåtts före den 26 juli, skulle samtliga arbetare inom textil-, pappers-, sägverksindustrin och från den 1 augusti alla arbetare vid järnbruken utestängas från sina arbetsplatser. Då storstrejk proklamerades drogs 300 000 arbetare in i konflikten.

Förbundsstyrelsen beslöt att ställa sig solidarisk med övriga arbetare. I strejken deltog 1 098 medlemmar, inklusive 139 permitterade. Trakasserier drabbade medlemmarna. Vid Näs kraftstation i Horndal vräktes fyra barnfamiljer från sina bostäder.

Ur solidaritetens synvinkel var storstrejken en seger. Endast fem elektriker redovisades i Elektrikern som ”avfällingar”. Successiv återgång till arbetsplatserna skedde efter förbundsvisa förhandlingar. Formellt kvarstod lockouten till den 1 december 1909. Genom hänvändelser till elektrikerna i de nordiska länderna och Tyskland, Frankrike, Schweiz och Holland förhindrades strejkbryteri.

Fortsatt strejk

Då arbetsgivarna annullerade avtalet och krävde personliga kontrakt för återgång till arbetet fortsatte 886 medlemmar strejken. Först den 19 september 1909 skrev man under ett kollektivavtal.

Medlemsantalet hade minskat till 389 i 22 avdelningar. Vid årets slut fanns 12 intakta avdelningar, men medlemmarna började komma tillbaka. Vid årsskiftet redovisade man 518 medlemmar.

Oscar Sjöström ordförande

Vid kongressen år 1913 avgick ordföranden Gustaf Rudolf Nilsson och efterräddes av den 21-årige Oscar Sjöström. Denne lämnade sin post 1949 på grund av sjukdom. Tidningen Elektrikern hade grundats 1907. Den utgavs först av Ture Andersson, åren 1913 till 1916 av Teodor Källman och därefter av förbundsordföranden.

Under första världskriget drabbades medlemmarna genom den borgerliga regeringens politik av höjda priser på mat och kläder. I storstäderna uppstod matbrist. Kravaller utbröt till exempel i Västervik.

Yngst genom tiderna

Yngst genom tiderna tog sig Oscar Sjöström an uppgiften att bygga ut förbundets organisation. Han drev hela tiden energiskt förhandlingarna om dyrtidstillägg.

År 1913 slöts ett riksavtal för fem år med delvis justerade löner. Veckoarbetstiden förkortades till 52 timmar. En tredje dyrortsgrupp, Stockholm, och ackordsprislista infördes jämte tillägg för arbete på höga höjder och riskfyllda arbeten. Man fick olycksfallsersättning under karensdagarna. Medlemmarna vid Ljungby elektricitetsverk strejkande under 15 veckor.

År 1915 bildades Hissmontörsföreningen. Agitationen gav resultat. I slutet av år 1916 ökade medlemsantalet till 1 878 och ett år senare till 3 978. Avdelningarna ökade från 38 till 88.

Kongressen 1918 beslöt inrätta ett representantskap vid sidan av förbundsstyrelsen. Den förste förbundskassören, K. Olsson, heltidsanställdes i maj 1917. Telefonisterna erhöll två styrelsesuppleanter. Erik Jonsson invaldes i den då utökade förbundsstyrelsen.

Turbulent mellankrigstid

Genomgående tvingade man fram löneförhöjningar men arbetsgivarna vägrade att annullera dyrtidstilläggen. I väntan på lagstiftning utverkade man fyra dagars semester. Före arbetstidsförkortningen var veckoarbetstiden 52 timmar. Den förhatliga paragraf 23 i SAF:s stadgar inskrevs i avtalet.

Den 18 december 1919 träffade förbundet överenskommelse om kompensation för arbetstidsförkortningen (åttatimmarsdagen!) från den 1 januari 1920. Strejker understödde förbundets krav.

Förbundets järnbrukselektriker tvingades strejka under fyra månader för sina krav på kompensation. På grund av den stora byggnadsbojkotten ställdes 600 elektriker utan arbete.

År 1919 valdes Erik Jonsson från El-ettan till förbundssekreterare. Fram till 1925 krävde arbetsgivarna ständigt lönesänkningar. Den 11 januari 1921 träffadess aval om prolongering av det gamla avtalet. Man fick igenom kraven på styck- och meterpriser i ackordsprislistan. Ljuspunktssystemet försvann.

Efterkrigskonjunkturen avlöstes av arbetslösheten de första fem åren av tjugotalet. Arbetsgivarna sade upp kollektivavtalen och krävde kraftiga lönesänkningar från den 1 januari 1922. På vissa håll i landet sänktes lönerna med upp till fyrtio procent.

Arbetsgivardiktat

Lönesänkningarna stärkte stridsviljan. Strejker inträffade här och var. Den 10 april 1922 slöts ett avtal om lönesänkningar i tre etapper. Sänkningarna uppgick till 33 procent över hela arbetsmarknaden. Järnbrukselektrikerna fick sina löner justerade. Den tvååriga föreningsrättsstriden vid Edsele kraftstation med Kramforsbolaget, en tvekamp om föreningsrätten, fördes till seger.
Missnöjet med lönerna besvarades av arbetsgivarna med en lockout som drabbade cirka 1 000 av de 1 300 medlemmarna. Viss avspänning på arbetsmarknaden skedde åren 1926 – 30 men med den svarta tisdagen i New York 1929 inleddes depressionen.

Tragedin i Ådalen

Trettiotalet inleddes med skotten i Ådalen den 14 maj 1931, då fem arbetare sköts ned av ditsänd militär. Arbetarrörelsens politiska kraftsamling sköt fart. Efter 1932 års val tillträdde Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering. Fram till 1934 ökade arbetslösheten, då var 34 procent av förbundets medlemmar var arbetslösa.

Vid slutet av år 1934 noterade förbundet 6 500 medlemmar i 135 avdelningar.

Turbulens

Trettiotalet blev en turbulent period med tanke på fascismens frammarsch i Tyskland och Italien. Krigshotet lägrade sig över Europa. Ökat bostadsbyggande medförde att förbundet kunde räkna in 19 600 medlemmar i sina fållor. Företagen blev flera vilket ökade arbetsbelastningen på förbundets personal.

Vid Oscar Sjöströms av sjukdom påtvingade avgång 1939 blev Fritz Dahlkvist förordnad till ordförande och Gustav Jonsson valdes till sekreterare.

Krigshotet föranledde förbundsstyrelsen att hyra en lägenhet i Arboga som i en krigssituation skulle inrymma förbundets kansli. Kongressen 11 – 18 maj 1942 omvalde Fritz Dahlkvist till ordförande och Linus Carlsson till förbundssekreterare. Till kassör valde man Olof Olsson och till redaktör och ombudsman Erik Jonsson. Erik Larsson, avdelningsordförande i Lund valdes till förbundskassör vid 1951 års kongress.

Organisationsförändringar

Maximalt kom förbundet under denna tid att omfatta 163 avdelningar. Avdelningarna i Norrbotten hade under 1950-talet gått samman till en avdelning i Luleå. År 1956 valdes Gustaf Jonsson till förbundsordförande och Albin Zetterkvist till förbundssekreterare. Vid kongressen 1961 valdes Sterner Samuelsson till ordförande och Albin Zetterkvist till förbundssekreterare, Tor-Erik Okhall valdes till förbundskassör.

ASEA-Graham-konflikten handlade om installationsavtalet skulle gälla eller verkstadsavtalet var den enda under denna tid. Efter tio veckors strejk tvingades montörerna över till Metall.

En ny organisationsplan förelades 1966 års kongress. Sverige indelades i 21 regionavdelningar, en avdelning för Vattenfallsgruppen i Gävle, en för Sydkraft i Malmö och en för hissmontörerna, avdelning 34 i Stockholm.1963 bildades en storavdelning i Örnsköldsvik genom sammanslagning av avdelningarna i Sollefteå, Kramfors och Härnösand

Kongressen 1966 återvalde Sterner Samuelsson som ordförande, Albin Zatterkvist som sekreterare och Tor-Erik Okhalll som förbundskassör utan val. Stanley Jämtsveds val till ombudsman konfirmerades. Denne utsågs vid 1971 års kongress till ny förbundssekreterare efter Albin Zetterkvist.

Konfliktvarsel

Femtiotalet inleddes med krav på lönehöjningar. För att genomdriva dem för installationsavtalet varslade man om konflikt. Avtalen för 1951 tillkom under förlikningsförhandlingar. Timlönerna höjdes med 16—21 procent, ackordsprislistan med 16 procent. Inom installationsfacket antog man 1938 års huvudavtal LO/SAF jämte avtalet om företagsnämnder. För ett garantiavtal 1954 krävde SAF samordning. Förbundet begärde att få strejka ifråga om regler för ackordskompensationen. Förlikningsförhandlingarna ledde till att förbundet kom att få sina krav tillgodosedda. Man hade fått gehör för ackordskompensation för varje på tidlön arbetad timme.

Kraftverkarna

Avtalsrörelsen för kraftverkarna under 1953 års avtalsrörelse drevs till sin spets då åttio procent av de berörda medlemmarna röstade nej till arbetsgivarnas förslag. Medlingskommissionen och andra aktörer begärde att tvisten skulle hänskjutas till Arbetsmarknadsnämnden. Så skedde och resultatet vållade stor bitterhet inom medlemskåren.

Vid nästkommande avtalsrörelse krävde förbundsstyrelsen att lönerna vid de privata kraftverken skulle nå Vattenfalls nivå. Man krävde också att de privata kraftverken skulle förstatligas.

Lönehöjningarna kom att ligga på den beskedliga nivån 1,5 – 2 procent för de kommande årens avtalsslut. Trygghetsfrågorna sköts i förgrunden och man fick hela raden av olika avtalsbundna försäkringar: STP/ITP, AGB och TFA.

Arbetstiden minskade till nio timmar med lediga lördagar. Inkomstbortfallet balanserades genom generella löneökningar. Från ingången av år 1965 trädde installationsbranschens semesterkassa i funktion. År 1967 var nya organisationen med 31 avdelningar klar.

Långbänk

1969 års avtalsrörelse blev den längsta dittills och pågick till sin centrala del under sju månader och lika länge för de förbundsvisa förhandlingarna. De började den 25 november 1968 och avslutades den 2 oktober 1969. Parterna enades om att räkna ihop höjningarna för de två första avtalsåren och låta dem löpa till avtalstidens slut.

Förbundet hade anslutit sig till LO vid 1927 års kongress. LO:s organisationsplan avsåg att målare, plåtslagare och elektriker skulle bilda ett gemensamt förbund med övriga byggnadsarbetare.
1971 års kongress beslöt att Elektrikerförbundet skulle kvarstå som eget förbund. Det starkaste skälet var att åttio procent av medlemmarna röstat för ett självständigt förbund.

Vid 1980 års kongress fick Stanley Jämtsved förnyat förtroende som ordförande liksom förbundssekreterare Ove Cederlund som och förbundskassören Tor-Erik Okhall.

Konflikten 1980

Förspelet till 1980 års konflikt utgjordes av 1979 års förhandlingar, som LO/PTK förmådde uppnå genom stridsåtgärder. Förhandlingarna strandade. Landsorganisationen uppmanade förbunden att varsla för arbete på övertid eller mertidsarbete. SAF:s lockoutvarsel kom omedelbart från den 10 april klockan 08.00 till den 18 april klockan 24.00. SAF:s varsel gällde även inkassering av medlemsgifterna till förbunden och permitteringslönebestämmelserna enligt SAF/LO-överenskommelsen.

Strandningen inför kommissionen skedde den 23 april klockan 24.00. LO uppmanade medlemsförbunden att låta de varslade stridsåtgärderna till den 13 april gå i verkställighet och att varsla om punktstrejker från klockan 00.00 natten mellan den 1 och 2 maj. Svenska Elektrikerförbundet utfärdade allmänt varsel inom förbundets avtalsområden vid de företag och områden SAF och Elektriska Arbetsgivareföreningen varslat om. Allt arbete inom företag och arbetsplatser som berördes av SAF-lockouten blockerades. Separatavtalsföretag jämte företag som utförde skyddsarbete och felavhjälpning på hissar undantogs liksom firmor som utförde arbete för BPA, Konsum och OK. Även kraftanläggningar ingick i förbundets varsel. Den 14 april då varsel utfärdats för Radio/TV- och elektronikföretagen var 3 915 medlemmar engagerade i konflikten.

Krävde kompensation för inflationen

Under den borgerliga Fälldinregeringen steg inflationen till åtta procent. Löntagarna drabbades hårt och nu krävde man kompensation för detta. En första öppning skedde när arbetsgivarna bjöd 15 öre per anställd och timme till en pott för förbundsvisa förhandlingar.

Landsorganisationen krävde 190 öre per timme och utjämning för dem som hade lägre lön än 43 kronor per timme. SAF hade satt sig i en svår situation när regeringen vädjade till arbetsgivarna att visa större medgörlighet. Det låsta läget bröts och man nådde en uppgörelse den 11 maj 1980.

Fyraveckorslön

Vid de förbundsvisa förhandlingarna erhöll installationselektrikerna fyraveckorslön, bestående av fyra delar: Grundlön, ortstillägg, individuella tillägg, ackordsandel. Omstrukturering av lönesystemet för kraftverkarna innebar att månadslönen höjdes med 595 kronor. Inom radio/TV-området erhöll man 430 respektive 500 kronor per månad. Serviceteknikerna erhöll motsvarande höjningar. Förhandlingschef var då den aktive och idérike Staffan Holmertz som vid sin pensionering avlöstes av Ronny Wenngren.

Konfliktdecennium

Förhandlingarna för år 1990 avslutades den 20 december 1989. Dock återstod de komplicerade ATL-förhandlingar om relationerna mätt/arbetad tid samt tidlöneförhandlingarna. Förbundet varslade om stridsåtgärder från den 7 januari 1991. Cirka 500 medlemmar berördes av arbetsinställelserna. EA svarade med att varsla om inkassering av medlemsavgifterna.

Förhandlingarna bröt samman den 25 januari och återupptogs den 1 februari till den 4 februari och åter den 6 februari. Avtalet undertecknades dock på morgonen den 13 februari 1991.

”Obefintlig prisutvecklingsgaranti”

För kraftverkarna del kunde grundlönerna lösas. När prisutvecklingsgarantin togs upp, ansåg arbetsgivarna att underlag saknades. Förhandlingarna strandade, och förbundet utfärdade varsel och blockad vid Barsebäck 3. Avtal kunde dock träffas om höjda löner den 18 oktober 1991.

Förhandlingarna om prisutvecklingsgarantin för SFO-området strandade. Uppgörelse kom aldrig att träffas. För radio/TV-området och ABB ASEA Skandia gick garantiförhandlingarna i lås.

Även om löneförhandlingarna enligt Rhenbergsavtalet fördes i hamn för 1992, skedde det inte utan att EA demonstrativt sade upp en rad avtal.

Konflikten 1992

När 1992 års avtal gick ut den 31 mars 1992 visade arbetsgivarna en låst attityd till förbundets krav redan från början. Efter att förhandlingarna strandat redan i maj varslade förbundet om strejk för alla installationselektriker utom dem som arbetade enligt ATL vid företag anslutna till EA. EA svarade med allmän lockout inom installationsområdet. Vid den uppgörelse som skrevs under efter medling fick förbundet alla sina krav tillgodosedda.

Konflikten vid Thorn EMI Hyr TV

Även en sällan konfliktdrabbad grupp, radio/TV-teknikerna vid Thorn EMI Hyr TV tvingades ut i konflikt när deras arbetsgivare lockoutade dem. Orsaken var att företaget ensidigt drog in tjänstebilarna för sina tekniker. Man ville inte längre hålla teknikerna med tjänstebilar och betala det så kallade ”Thorntillägget”. Genom medling nådde man en överenskommelse som innebar en kompensation på 950 kronor för tjänstebilarna och ett fast tillägg på 1 700 kronor.

Klubbarnas kompetens förstärks

En utredning tillsattes inom förbundet under 1980-talet för att göra en översyn av avdelningarnas lokalisering och personalbehov, medlemsrepresentationen i representantskap och styrelser och en tidsplan för regionavdelningarnas organisering.

Utredningen föreslog att den dittillsvarande kongressen avskaffades, att tillsynen av förbundsstyrelsens arbete skulle övertas av ett centralt representantskap, att förbundsrådet, avtalsrådet och distriktskonferenserna borde slopas, eftersom dess funktioner kunde övertas av det centrala representantskapet, vilket skulle sammanträda två gånger årligen. Ett utvidgat representantskap skulle vart fjärde år sammanträda och fullgöra kongressens funktioner.

I princip kom förslaget med konsekvensförändringar av stadgarna att antas av kongressen år 1994. Vid samma kongress valdes Alf Norberg till ordförande efter Hans Schoug vilken före kongressen avsagt sig sitt mandat. Till ny förbundssekreterare valdes Jan Johansson och till förbundskassör efter Sven Olof Quist som skulle gå i pension, valde kongressen Christer Johansson.

Konflikten år 1999

På ett tidigt stadium förstod man från förbundets sida att arbetsgivarna helst av allt ville uppnå ett medarbetaravtal. När man träffade arbetsgivarna den 1 september ställde de sig helt oförstående till förbundets krav och krävde bestämmelser som upphävde de fasta anställningarna. Turordningsregler helt enligt arbetsgivarnas önskemål, arbetstidens förläggning helt enligt arbetsgivarnas vilja liksom dess längd. Obegränsad beredskapsplikt. Avtal utan stipulationer om minimilöner och fri lönesättning. Arbetsgivarna skulle fritt få bestämma om och när ATL eller annan prestationslön skulle tillämpas. Kompetensutveckling skulle de anställda själva bestrida kostnaderna för.

Förbundet sade upp avtalet, varslade om stridsåtgärder som skulle träda i kraft den 9 september klockan 07.00 avseende alla anställda under installationsavtalet utom vid ABB Contracting AB med dotterbolag, BPA-koncernen, Securitas Larm AB och EIAB.

Den 13 september enades parterna under medverkan av medlarna om att gemensamt skapa en plattform för fortsätta förhandlingar. Förbundet sköt upp de stridsåtgärder man varslat till den 23 september. EIO gjorde emellertid svårigheter för förhandlingarna. Stridsåtgärderna trädde i kraft den 23 september kl. 07.00. Fem dagar därefter tillsatte staten ytterligare Rune Larsson som medlare. Förbundet var positivt till förslaget, som denne tillställde parterna den 6 oktober, medan EIO först svarade den 8 oktober.

Medan förbundet svarade ja på medlarnas frågeställningar lämnade EIO ett blankt svar. Förbundet varslade då om ytterligare stridsåtgärder den 15 oktober, som skulle träda i kraft den 25 oktober. Varslet innebar total arbetsnedläggelse på nio företag och 29 arbetsplatser. Objekten skulle kunna övertas av andra företag om de utfördes av förbundsmedlemmar enligt ATL.

EIO varslade om total lockout den 28 oktober på orter där förbundet varslat enstaka företag. Det innebar total lockout på 97 företag och 29 industrier, där förbundets varsel omfattade specifika objekt. Medlarna hemställde om svar på sitt slutbud den 24 oktober klockan 18.00. Förbundet meddelade att man inte kunde acceptera detta. EIO begärde betänketid till klockan 21.00, då förbundet ombads återkomma.

Tiden använde man från förbundets sida för att ytterligare bearbeta medlarnas bud och föreslå ändringar i detta. EIO begärde tid till kl. 23.00 samtidigt som förbundet svarade ja. Efter att EIO inkallat sin styrelse sköt förbundet upp stridsåtgärderna 24 timmar samtidigt som EIO gav löfte om att inga avdrag skulle ske på lönerna för anställda, som inte hann till sina arbeten i tid.

Det nya kollektivavtalet skrevs under av parterna den 26 oktober klockan 02.30 för giltighet den 1 april 1999 – 31 mars 2001. I stort sett blev det underskrivna avtalet inte mycket annorlunda än det skulle blivit om EIO visat normal förhandlingsvilja. Avtalet tillgodosåg i stort sett förbundets önskemål vad avsåg lönerna och elsäkerheten. Därtill fogades bestämmelser om flextid till avtalet.

Ny konflikt 2003

Vid förhandlingarna september år 1999 undertecknade parterna ett ”letter of intension” vari man klargjorde sina avsikter med fortsatta förhandlingar. Man tillsatte arbetsgrupper som skulle utforma en gemensam policy avseende bland annat drogtester, prestationslöner och yrkesutbildningsavtal.

I detta ”letter of intention” hade man till yttermera visso angivit ett antal ”gemensamma ställningstaganden”, avsedda att ingå i ett nytt kollektivavtal. Dessa var prestationslöner, regler för anställningsskyddet, kompetensutveckling, elsäkerheten, arbetsmiljöavtal, regler rörande hemort, restidsersättning, resekostnader och traktamenten jämte flexibel arbetstid m.m.

Den 24 januari 2003 begärde Svenska Elektrikerförbundet förhandlingar om tredje avtalsåret i det år 2001 underskrivna kollektivavtalet. I en skrivelse definierade förbundet 20 punkter i avtalstexten man ville ha ändrade. EIO svarade med att hänskjuta frågorna till arbetsgrupperna. Man stod långt från varandra och avtalet sades upp från förbundets sida den 30 april för att upphöra den 13 maj 2003 kl. 00.00. Samtidigt varslade förbundet om stridsåtgärder från kl. 05.00 den 13 maj. Två tusen medlemmar gick då ut i strejk. Medlingsförsöket misslyckades. Då förbundet trappade upp stridåtgärderna, varslade EIO om lockout av samtliga de i förbundets varsel intagna medlemmarna. Övertidsarbete och nyanställning blockerades. Reparation av hissar och larm undantogs.

Förbundets stridsåtgärder sköts upp på medlarnas begäran, men det förslag till uppgörelse som presenterades, förkastades av förbundet, och förbundets varsel trädde i kraft. Sympatiåtgärder vidtogs från både Byggnadsarbetareförbundet och Målareförbundet.

Konflikten gällde regler för handläggning av problemet med pressade byggtider som blivit alla inom branschen verksamma personers gissel. Parterna accepterade medlarnas bud den 30 juni år 2003. Överenskommelsen avsågs gälla till 31 maj år 2004. Avtalet medförde inga förändringar i avtalslönerna, men däremot förband sig parterna att ingå i en arbetsgrupp för att bearbeta och finna lösningar på problemet med pressade arbetstider

Bestämmelser infördes i avtalet om tjänstledighet av personliga skäl och nya regler om ackordsarbete på industrianläggningar. I uppgörelsen ingick bestämmelser om att arbetsgrupper skulle tillsättas för pressade byggtider, undergrupper för boende vid traktamentsarbete, arbetstider, kompetensutveckling och ackord.

Text: Gunnar Nilsson,
tidigare redaktör för tidningen Elektrikern